Egypten, Obama, och röda revolutionsfantasier

I helgen smet ännu en diktator ut bakvägen till folktes jubel. Förhoppningar eller farhågorna angående Egypten post-Mubarak har debatteras livligt här i Sverige, och militärstyre är ju knappast en garant för demokrati. Men debatten kretsar snarare kring USA:s, västs respons till detta folkliga uppror än till upproret i sig själv. Visserligen är det en intressant aspekt, men också ett klart tecken på att båda vänner och fiender till USA överdriver supermaktens inflytande. Visst, många är beroende av USA, men USA är också beroende av sina vänner och allierade, vilket faktiskt minskar mycket av presidentens manöverutrymme. Men om jag nu skall grotta ner mig i denna debatt så tycker jag Obamas roll är rätt svårbedömd. Situationen, och valet påminner inte så lite om Reagans Filippinska dilemma. Då var tyrannen Marcos och hans sko-galne fruga USA:s trogne allierade och värd till en amerikansk bas. Men folket hade tröttnat efter ännu en oppositionsledare skjutits ihjäl av regimens hejdukar. Reagans administration tvekade länge, men till slut fick den då unge Paul Wolfowitz sin vilja igenom och de valde folket framför diktatorn efter att ha lyssnat på detta argument: ”I said if we supported a dictator to keep hold of a base, we would end up losing the base and also deserve so.”

Obama har gjort något liknande. Han kan möjligen också ha gjort mer. Vissa påstår att det var pga USA:s påtryckningar som militären hållit sig på mattan och undvikit ett scenario liknande Himmelska fridens torg. Men det är naturligtvis bara gissningar. Problemet för Obama är att han har haft en policy som går ut på att USA inte anser sig veta vilken styrelseform som är bäst för andra länder. Med det i bagaget så kommer han alltid att verka reagera istället för att agera, att anpassa sig till folkliga uppror än att hjälpa dem växa fram. Dessutom, om de folkliga upproren misslyckas så framstår han som en kall isolationist. Obamas relativa tystnad när teokratin i Iran slaktade demonstranter är svår att svälja. Få se om han har lärt sig något om vi får se ett dakapo i Teheran nu.

Men det finns ett alternativ till den politiken. Johan Ingerö och Hans Bergström gjorde oss i veckan uppmärksamma på en ledare i the Economist som påvisade att Bush den yngres politik varit betydligt mer demokrati-påstridig, än vad Obama lyckats mana sig till . För om vi för ett ögonblick ser förbi att Georg Busch avsatte Saddam (vilket jag stödde och fortfarande stödjer), samt hans hållning till användande av tortyrliknande metoder (vilket jag inte stödjer) så hade den förra administrationen också en tydlig förhoppning om demokrati över hela mellanöstern. Bush stödde Libanon när folket slängde ut sina Syriska förtryckare, han pressade även Mubarak till ett presidentval ( visserligen korrupt, men trots allt ett val) och något som kan likna ett val i Saudiarabien. Han påstods då vara naiv och okunnig. Men var inte Bushs mer tydliga hållning, mer upplyftande än Obamas officiella velande senaste veckorna? Var inte Bushs tydliga opposition mot Putins hot mot sina grannar bättre än Fru Clintons påstående att det råder samförstånd länderna emellan? Jag tycker det och jag tror att många kämpande oppositionella håller med mig.

Problemet är att i den här debatten så anser USAs kritiker att USA alltid gör fel, oavsett vad USA gör, och oavsett vem som är president. Avsätter väst diktaturer som Bush mot Saddam, och allmänt sätter tryck på diktaturer så är det fel. Bojkottar USA som Clinton mot Saddam efter första Gulfkriget så är det också fel. Till sist, om USA likt Obama påstår att han inte anser sig veta hur andra länder bäst styrs så är det också fel. Kan egentligen USA och väst göra rätt?

Svaret är att USAs kritiker inte vill att USA skall göra rätt. USAs kritiker, är hur otrovärdigt det nu än kan låta, insnöade gamla Marxister som tror att den nuvarande revolutionsvågen i mellanöstern är deras revansch för Berlinmurens fall 1989. I hopplös röd revolutionsnostalgi har Åsa Linderborg, Andreas Malm och Göran Greider hallucinerat att störtandet av den sista faraon i Nildeltat skulle innebära ett nytt antikapitalistisk alternativ på vår jord. Det är ren lyteskomik att läsa deras inlägg fulla med referenser till kommunistiska helgon likt Rosa Luxemburg, och med kritik mot IMF som övriga världen lade av med på 90-talet. Intressant nog är det inte det inte de sekulära element som dominerat demonstrationerna de sätter sin tilltro till som snarare vill ha mer välstånd i västlig anda, utan snarare teokratiska ultrareaktionärer som möjligen är lika ointresserade av demokrati som Mubarak. Nämligen det Muslimska brödraskapet. Varenda skeptisk anmärkan om denna gruppering som varken accepterar kvinnor eller kristna på ledande positioner i samhället, eller för den delen fredsavtalet med Israel, är enligt vänstern (och vissa sossar) typiskt odemokratiskt. Vänstern ger uppenbarligen islamister the benefit of the doubt (vilket de inte ger någon president i USA). Orsaken för denna naivitet är att Muslimska brödraskapet tydligen bedriver viss social välgörenhet. Tja, jag kan nämna en del sjukhusdrivande organisationer genom historien, som jag för den delen anser vara obehagliga ur ett demokratiskt perspektiv och därmed inte passar till att leda ett land.

Det finns flera orsaker till varför vi bör ignorera dessa röda revolutionsromantiker. Förutom att de tror på en ideologi som endast skapat mänskliga katastrofer så har de heller ingen demokratisk trovärdighet. (Och det trots att jag inte ens tar med världen innan Berlinmuren föll). Göran Greider protesterade högljutt när Clinton försökte stoppa Milosevich etniska rensning av Kosovoalbaner. När reportern upplyste honom att Kosovoalbanerna själva verkade föredra en supermakt som faktiskt tar till vapen mot tyranner som mördar och våldtar deras släktingar, avfärdade Greider detta med att de var för känslomässigt engagerade i konflikten för att deras åsikt skulle vara värd att lyssna på. Man kan ju undra om Greider avfärdar vittnesmål från våldtäktsoffer på samma sätt. Linderborg i sin tur har stött de vidrigaste mördargäng och antidemokrater som bekämpat den nybilade Irakiska demokratin. Sedan har vi Andreas Malm, självutnämnd sekulär demokratiförespråkar. Men i Libanon så är det Hizbollahs fascistiska Gudsparti, och i Gaza Hamas som har hans stöd. Detta trots att båda organisationerna vid makten gör allt de kan för att inskränka friheter och förinta opposition.

Varför skall vi lyssna på dessa debattörer nu när deras tidigare snack om demokrati får innebörden av detta ord att fullkomligt urholkas?