Ska aftonbladet köpa OnOFF?

Allt började med att Svenska Dagbladet ställde den relevanta frågan ifall Juholt vill köpa OnOff. Orsaken är naturligtvis att socialdemokraterna gång på gång skyllt SAABs prekära situation på regeringen, och inte på faktumet att bilmärket säljer för få bilar. Juholt själv talar om en mer aktiv näringspolitik, såsom att staten på något sätt skall in och försöka påverka vilka företag som skall lyckas och vilka som skall misslyckas. Det hela verkar vara en kollektiv socialdemokratisk kursändring tillbaks till 70-talet politik, när man ser till hur Peter Hultqvist vill att svensk försvarsindustris existens skall vara viktigare än att svenska militärer får den bästa utrustningen när de riskerar liv och lem i Afghanistan. Därför är frågan relevant.

Katrine Kielos anser inte det. ”Nej, Juholt vill inte köpa Onoff” skriver hon, och trummar dramatiskt vidare med en mängd förlöjligande exempel. Vi får reda på att förstaliga företag inte är förenligt med socialdemokratisk näringspolitik.

Men efter det är klarheten och tydligheten i Katrine Kielos inlägg som bortblåst.

Helt plötsligt får vi veta att förstatliga företag med kroniska lönsamhetsproblem minsann inte är en så dålig idé med hänvisning till SSAB. (Vad Kielos inte nämner är att SSAB var en ganska lätt båt att få på rätt köl. Hela den svensk gruvnäring bestående av otaliga gruvor slogs ihop och tvingades igenom ett stålbad där 50 % av gruvorna och de anställda försvann kunde företaget göras lönsamt. Detta gjorde SSAB till ett extremt undantag bland misslyckade statliga räddningsprojekt världen över. Dessutom var inte SSAB bara en ekonomisk saga utan innehöll även vansinniga statliga sidoprojekt som Stålverk 80, och utbyggnaden av Luleås hamn.)

Vidare får vi reda på SAAB och OnOff inte är ”komplett skilda saker”, vilket givetvis för frågan till att vissa företag trots allt kanske skall räddas av staten så vi inte skall ”förlora industriell kompetens helt i onödan”. (Vilken myndighet och på vilka grunder som skall avgöra ifall en konkurs är i onödan lämnar hon naturligtvis öppen)

Vad skall vi dra för slutsatser av Katrine Kielos schizofrena respons? Egentligen är artikeln symptomatiskt över det hon försöker försvara, nämligen socialdemokratisk näringslivspolitik. Sossarna må kunna förklara vad denna politik inte är, men de klarar aldrig av att berätta vad den egentligen står för. Det är inte Alliansens politik, där företag själva får bära sina vinster och förluster. Det är heller inget tydligt alternativ där staten förstatligar alla dåliga företag. Det är något annat. Något annat ungefär lika mystiskt och oförståeligt som hur socialdemokraterna ”väljer” partiledare. Vad ”industripolitiskt ledarskap” egentligen betyder får religiös mysticism att framstå som extremt lättförståeligt och logiskt.

Min egen tolkning är socialdemokraterna baserar sin näringspolitik på en nostalgitripp. Man vill tillbaks till en tid då socialdemokratiska ledare kunde förhandla med företagsledare och LO-kompisar bakom lykta dörrar och avgöra svenska företags framtid med direkt stöd, statliga investeringar på dubiösa grunder och fackliga eftergifter. Vinnarna var enskilda svenska företag, LO och sossarna som hade monopol på statsmakten. Förlorarna blev konsumenterna och de som ville starta nya svenska företag, och de som hade blivit anställda av dessa nya företag som stängdes ute i kylan. Sverige har väldigt få stora företag som blev stora efter 50-talet.
Men det lär inte bli något annat än en nostalgitripp. Idag har vi offentliga upphandlingar för att sjukhus, försvar och skolor skall köpa billigaste och bästa utrustningen, istället för vad enskilda politiker tycker. Idag kan vi via media, internet och ökat resande få reda på vad som är bra och dåliga, billiga och dyra produkter från världen över, istället för att vara instängda i en bubbla där endast det som produceras i Sverige gäller. Ökad transparens och ökad medborgargenomsyn gör Juholts nationalromantiska näringslivspolitik från 70-talet till en oanvändbar dinosaurie. Det vore mer intressant om Katrine Kielos tog bladet från munnen och försökte försvara denna fossil-politik.