Dålig ekonomi var farligare än frånvaro av demokrati för DDR

2011 kommer med all säkerhet kommas ihåg för de kriser som orsakats av att en hel del demokratiska stater kroniskt missköt budgeten och hamnat i enorma skuldfällor vilket orsakat en global recession. Men kan dåligt skötta statsfinanser undergräva en statsbildning? Ett möjligt svar på frågan får man om man läser Jeffrey Kopsteins ”The politics of economic decline in East Germany”. Boken handlar alltså om DDRs vansinnigt dåliga ekonomiska prestationsförmåga och hur det orsakade murens fall 1989. Kopsteins teori är, de tyska dissidenterna och det tyska folkets kamp för demokratiska friheter mot kommunistdiktaturen i all ära, men den främsta orsaken till landets fall var (1) skuldfällan landet hade fallit i och (2) att regimen inte hade folkets förtroende då det inte kunde förse dem med normala konsumtionsartiklar eller anständig välfärd. Alltså dålig ekonomi var viktigare än frånvaro av demokratiska rättigheter.

The kiss of communism, the kiss of poverty

Walter Ulbricht, landets första ledare hade ett övergripande mål med DDR. Nämligen skapande av en socialistisk stat som ekonomiskt skulle överglänsa dess kapitalistiska tyska alternativ och därmed påvisa kommunismens överlägsenhet. Men det gick åt skogen. I början kan bristen på ekonomisk utveckling delförklaras i att den sovjetiska ockupationsmakten tog ut krigsskadestånd. Men med tiden uppvägdes detta mot att DDR mottog väldigt billiga råvaruleveranser i form av bla olja från öst. Den planekonomiska modellen kunde helt enkelt inte konkurrera med ett Västtyskland som befann sig mitt i det ekonomiska tyska undret. Medan utbud och efterfråga valde marknaden i väst ut vilka företag som skulle blomma och vilka som skulle gå under. I öst kunde inte politiken ersätta dessa mekanismer oavsett hur mycket Ulbricht kämpade. Politrukerna fortsatte att slösa bort pengar på icke lönsamma prestigeprojekt. De östtyska arbetarna började i allt större grad rösta med fötterna och flytta till väst, när skillnaden i levnadsstandarden blev allt större mellan de tyska staterna. Detta var också huvudorsaken till det tydligaste tecknet på östblockets fatala underlägsenhet, byggandet av Berlinmuren 1961. Det var enda sättet att få bukt med en skriande arbetskraftsbrist i DDR.

Den andra katastrofen i DDR som hemsökte regimen enda till slutet var arbetarupproret 1953. De bakomliggande orsakerna var regimens försök i att hinna ifatt väst med att lägga manken till. Men befolkningen hade redan fått offra mycket. Satsningarna på tung industri gjorde redan att konsumtionsvaror uteblev. Nu skulle de även tvingas till än högre skatter och högre priser på de få varor som fanns i kombination med längre arbetsdagar. Resultatet blev strejker, demonstrationer och kravaller. Sovjetisk tanks slog ner upproret. Men det kommunistiska ledargarnityret vågade aldrig efter det utmana arbetarna. Det innebar att löner hölls höga och arbetskvoterna som arbetarna skulle utföra på en dag, hölls låga. Värdet av produktionen i DDR var enda fram till kollapsen lägre än lönerna.

I och med Erich Honeckers makttillträde 1971 försökte DDR göra sig populärare bland sina medborgare genom att bygga en rudimentär välfärdsstat. Problemet var att man inte ens kom i närheten av att kunna betala för sig. Resultatet blev att regimen satte sig i en allt djupare skuldfälla till banker i väst, men trots detta slöseri inte kunde ge sina medborgare den köpkraft eller välfärd de krävde. I jämförelse med väst saknades fortfarande konsumtionsvaror, och kvalitén på tex husen som byggdes var allt för låga och räckte inte till. Det hela blev en ekvation med endast ruin som möjlig utväg. Med tiden blev det inte bättre. I och med västs tekniska utveckling blev konkurrenternas produkter på den globala markanden allt bättre. För den stagnerade östtyska regimen utan innovationer, fanns det bara en utväg till att kunna sälja varor vidare, nämligen lägre och lägre priser, många gånger under produktionskostnaderna. DDRs jakt på utländsk valuta blev allt mer desperat. En strategi var att sälja vidare den olja man fick för eget bruk billigt från Sovjet. Men när ekonomin även krackelerade i Moskva så ställdes dessa sändningar in. En annan metod var att sälja enskilda DDR-medborgares frihet för pengar från Västtyskland, alltså ren människohandel.

Regimen kämpade som besatta in i det sista mot det ekonomiska hotet. Det märktes då finansministern involverade sig i till synes detaljfrågor såsom apelsinleveransen till Jul under de sista åren, och att Dresdens ledande politbyråmedlem letade marmelad åt gruvarbetarna några månader innan murens fall. Men folket kunde inte tolerera mer. När de inte bara förvägrades konsumtionsartiklar i DDRs butiker, men inte ens fick åka till Tjeckoslovakien för att köpa dem (då många använde landet som en transit till friheten i väst) så fick det vara nog. Därmed blev muren ett minne blott.

Vad kan vi lära oss av DDRs fall, pga brist på konsumtionsartiklar? Ett ting är ju att se på DDRs motsats, nämligen diktaturer såsom Kina och Singapore som ha blomstrande ekonomi. Många är vi liberaler som har hoppats på att ekonomisk frihet obönhörligen leder till politiska friheter. Men ekonomisk framgång kan ge diktaturer legitimitet vilket gör att de överlever, varvid förtrycket består. Kina är ganska stabilt trots att förståsigpåare förväntar sig att den nya kinesiska medelklassen när som helst skall kräva politiska friheter. När hörde vi sist om någon opposition i Singapore? Nu behöver det inte allt igenom vara så hemskt. Ekonomisk framgång innebär inte bara att fler medborgare i dessa diktaturer kan ta sig ur fattigdom, utan kräver dessutom att förtrycket mildras. Maos Kina var betydligt mer repressivt än dagens mer kapitalistiska version.

Men även demokratier borde ta sig en funderare på DDRs fall. Ekonomisk misskötsel skulle även underminera demokratiska statsbildningar. Med detta vill jag varken likställa greker med DDR:are, eller Grekland med DDR. Grekerna har mycket sig själva att skylla då de valt korrupta politiker de senaste 30 åren, en möjlighet som förvägrades östtyskarna. Greklands statskassa må också vara misskött, men då landet ej är en planekonomi så är en möjlig statsbankrutt, inte samma sak som DDRs implodering. Dessutom har Grekland, precis som de flesta andra länder annat än ekonomi som förenar nämligen historia, språk, värdegrund, individuella rättigheter, civilsamhälle och demokrati.

Men det finns andra statslika skapelser som inte är lika sammansvetsade. Hur kommer den ekonomiska krisen slå mot EU och EMU? Dessa båda unioner är redan idag folkligt ifrågasatta (se spektaklen kring omröstningarna om Lissabonfördragets införande), och då känslan av att vara EU-medborgare knappast infunnit sig i de breda folklagren så förblir ekonomiska fördelar den främsta orsaken till medlemskap. Tidigare har detta åskådliggjorts via ökad rörlighet av varor, tjänster och människor i många länder. Men med tiden görs dessa fördelar självklara och mindre sammanlänkade med EU som institution. Man skulle ju kunna ha en frihandelszon utan en dyr EU-komission. Den ekonomiska orsaken må fortfarande ges via allehanda EU-bidrag och EU-projekt i nettomotagarländerna i unionen. Men det är ju knappast något som går hem hos nettogivarna som betalar mer än de får tillbaks. Att EU delfinansiera ombyggnaden på Malmö Central gör inte mig så mycket gladare när jag vet att Sverige betalar betydligt mer till EU än vad vi får tillbaks i bidrag. Pengarna skulle ju i så fall kunna slussas direkt från statskassan till bygget i Malmö, utan att gå via Bryssel.

Häri ligger EUs utmaning i den rådande krisen, nämligen att förklara för tyskar, britter, svenskar och finländare, varför de skall betala till projekt i andra länder som missköt sin ekonomi, när även de rikare givarländerna i EU måste dra åt svångremmen. Om förklaring skall gå hem måste det finnas en självkritik inom EU, att byråkrater och politiker inom EU-förvaltningen inser att de inte kan stå utanför den ekonomiska konjunkturen, utan faktiskt också påvisar att EU kan spara pengar och minska ner sin budget. Det gör ju politikerna i medlemsländernas regeringar. Annars kan de pågående kriserna inom EU få enorma effekter för unionens fortlevnad.