Varför inte debattera Annies egna åsikter?

Nu när Annie Lööfs väg till partiledarposten är utstakat så har socialdemokraternas något trubbiga mediavapen Aftonbladet gått på offensiven. Deras främsta taktik har varit den sedvanliga, nämligen att försöka vaska fram en skandal. Resultatet har varit, minst sagt, skralt. Att Annie, (likt alla andra riksdagsledamöter från någonstans utanför Stockholm), har en övernattningslägenhet i huvudstaden och ett hem i sin ursprungliga hemkommun, var ju inget att komma med. Men egentligen borde ingen bli förvånad. Det är på detta sätt Aftonbladet i Jan Helins regi har sänkt sin lägsta nivå i andra debatter som dess påstående judisk organhandel, eller dreven mot Littorin.



Mer intressant är dock tidningens ideologiska offensiv, driven av dess socialistiska kulturdel.

Den går ut på att lägga åsikter i munnen på Annie som hon faktiskt inte har. Hon skall nämligen utmålas som ett högerspöke, Sveriges Sarah Palin. Se exempelvis denna mening:



”Hon motionerar om införande av plattskatt i Sverige, samtidigt som svenskarnas stöd för skattefinansierad välfärd aldrig varit större.”



På vilket sätt är platt skatt i motsatsförhållande till skattefinansierad välfärd? Har Annie någonsin yppat att hon är emot skattefinansierad välfärd? Finns det ens någon svensk politiker av rang som är emot skattefinansierad välfärd? Svaret är nej. Dessutom är det ju snarare som så att orsaken till att svenskar är mer positiva till att betala skatt beror på att Alliansens politik har varit synnerligen framgångsrik. Man har lyckats sänka skatten och behålla nivån på välfärdens kärna, genom att tex sluta ge livstidsförsörjning åt konstnärer eller inte längre ge subventioner på böcker åt högavlönade manliga LO-medlemmar. När politiker visar att de kan göra mer för mindre så blir också skatter mer acceptabla.



Andra på den yttersta vänsterkanten har vädrat n-ordet i sin kamp mot Annie. Nej jag menar naturligtvis inte det rasistiska tillmälet, utan det politiska: nyliberal. Det är den akademisk isolerade vänsterekonomen Lars Pålsson Syll (den enda ekonomen i Sverige som är för Tobinskatt) som använder detta vapen. För vänstern är detta ett glåpord som är den logiska slutfrasen på alla debatter. När någon har blivit kallad nyliberal så skall diskussionen tystna och ifall det är en TV-debatt så skall alla tittare ha bytt kanal för då har vänsterdebattören vunnit. Denna benämning tror nämligen vänstern är något i stil med Asterix trolldryck, något som argument och fakta inte biter på, det är ett supervapen.



Nu är det inte riktigt så. Väljarna är tack och lov smartare än så. Orsaken är ju att ordet nyliberal är så otroligt urvattnat och egentligen inte betyder något längre. Det har och kan klistras på alla från Kjell-Olov Feldt och högerut. Men det intressanta är hur professor Syll reagerar när han ställs inför motargument från Fredrik Federley. Då drar Syll fram ett annat vänsterinvektiv; Thatcher. Eftersom Annie har Thatcher som idol måste Annie vara ond och nyliberal. Men var Thatcher verkligen nyliberal? Hon lade ner massa endemiskt olönsamma statliga företag som utarmade statskassans möjligheter att finansiera välfärdens kärna och liberaliserade den brittiska ekonomin efter ungefär samma mönster som den svenska socialdemokratiska regeringen gjorde här på slutet av 80-talet. Vad var det som var så extremt med det?



Gemensamt för kritiken mot Annie är att den varit helt osaklig. Ingen av hennes opponenter verkar vilja problematisera hennes egna åsikter. Istället försöker man klistra på henne andra åsikter som senare kan förlöjligas eller hitta på skandaler, allt i hopp om att slippa en riktig debatt. Man kan undra varför? vad är det som är så hemskt med att debattera på riktigt med Annie? Är hon så bra? Eller är det bara en bitterhet från vänstern i att centern under Annie näppeligen kommer att bryta med Alliansen?



Andra kommentar: Per Ankersjö, Johan Hedin, Albin Ring Broman