Ett europiskt tepartaj med gadden riktad mot Bryssel!

Ja jag vet att rubriken troligtvis låter tokig. Framförallt i Sverige där varenda ledarskribent från höger till vänster rasade mot teapartyrörelsen efter USAs kreditbetyg sänktes och världens börser blev sjövilda. Men det finns något vettigt i denna libertarianska rörelse som vi européer borde anamma vis á vis EU. Det är jänkarnas skepsis mot varför Washington skall ha så mycket makt och skattepengar, när de enskilda amerikanska staterna borde kunna utföra det mesta av servicen för medborgarna. För de som tar beslut som påverkar väljarna borde vara så nära väljarna som möjligt. På samma sätt borde vi européer fråga oss varför EU skall få en allt större kaka av medlemsländernas skatter och allt mer utökat mandat att reglera eller subventionera våra liv från Bryssel. Politiker i Stockholm, eller för den delen ute i kommuner och landsting har vi betydligt större chans att påverka än en kommissionär eller byråkrat i Bryssel.

Dessutom är det bara att erkänna. Vi borgerliga hade fel när vi var EU-positiva. Detta tåls att säga nu när folkpartiet kör värsta kampanjen för EU och EMU. Visst, jämförelse med sossiga Sverige anno1986, så verkade EU vara en liberal dröm. Medborgarna i EU kunde handla öl på helgerna, behövde inte nöja sig med två socialist-TV-kanaler och hade inte ett dysfunktionellt statligt taximonopol. Men Sverige är idag ett helt annat land, som blivit så mycket bättre och liberalare sedan dess (även under socialdemokratiska regeringar), och det har framförallt skett utan EUs hjälp (undantaget spritfrågan). Det sätter också i EU i annat ljus. Unionen är inte ett liberalt bålverk mot en svensk socialistisk statsmakt. Tvärtom, EU är ett vänsterprojekt. Unionens största verksamhet som tar majoriteten av budgeten är fortfarande att dela ut subventioner till Europas bönder (och tänk att Sveriges bönder klarade sig själva innan 1995). Andra budgetposter är bidrag till öar (!), motorvägar och diverse infrastrukturprojekt som Atens tunnelbana vilket medlemsländerna torde kunna klara av själva. EU-kommissionen har mage att kräva större och större budget när EU-länderna själva tvingas dra åt svångremmen i kristider. De vill också kunna ta ut egen skatt i medlemsländerna, samt driva in en så kallad Tobinskatt på transaktioner, vilket vi i Sverige avfärdade som ett skadligt vänsterpåfund redan för tio år sedan. Hela idén med unionen har blivit att utjämna Europa ekonomiskt genom att ta pengar från rika länder och satsa dem i dubiösa projekt i fattigare länder. Europas minskade roll i världsekonomin skall räddas genom att tex skicka bidragsmiljarder ner i det svarta hål som är Greklands statbudget. Men om vi liberaler inte tror att vi kan göra fattiga medborgare rika genom högre bidrag, varför skulle vi då tro att det fungerar mellan stater? Dessutom verkar denna utjämningspolitik knappast lyckats med något annat än att göra exempelvis Grekland än mer korrupt. EU är inget frihandels- eller fredsprojekt längre, det är en bidragsunion.

Men det är dags för ett trendbrott. Det är dags att vartenda förslag av en EU-politiker synas utifrån om det är väl spenderade pengar och om medlemsstaterna möjligen kan sköta detta själva. Det är dags att varenda kommissionär och EU-byråkrats jobb ifrågasätts. Detta skall ifrågasättas av vanliga liberala politiker (och inte bara populistiska rasister som nästan har monopol på EU-kritik idag) utifrån ett perspektiv där skattebetalarnas pengar inte skall slösas bort, och politiker som tar beslut skall vara så nära som möjligt de väljare de påverkar. Det kallas accountability, vilket innebär att någon har ansvar för beslut och projekt och det finns det inte ett spår av i Bryssels korridorer idag. Det betyder att den okritiska syn borgerliga partier haft mot Bryssel måste brytas. Vi kan inte längre sitta tysta när EU-komissionen kommer med det ena vansinniga förslaget efter det andra. Om liknande idéer yppats av exempelvis Håkan Juholt hade det sågats av varenda borgerlig politiker och borgerliga ledarsida. Varför bemöts en ny reglering eller skatt från Bryssel med hurrarop, medan en ny reglering eller skatt från Rosenbad möts med argsint kritik? Var är konsekvensen i det? Bryssel är inte på rätt väg, och enda sättet att vända på skutan är via något likt en tepartyrörelse med politiker och gräsrötter som med blåslampa analyserar varenda spenderad krona.

Det handlar inte bara om att rädda nu bortslösade svenska skattepengar. Det handlar om att rädda EU från sig själv. Om unionen skall kunna bli i närheten så populär som behövs för att överleva så krävs transparens och att EU inskränker sig till att syssla med sådant som väljarna i EU finner nödvändigt. Annars är det ingen idé att vara med längre.

Vem är med mig?