Hamiltons två kvarvarande argument

Folkpartiets annars så kloka Carl B Hamilton skriver idag ett inlägg i SVD som påstås handla om att ”Vi måste ställa upp för krisländerna [ i eurozonen]”, men vars riktiga innebörd är ”låt oss gå med i eurosamarbetet”. Men Hamilton kan inte dölja att det råder ett fasligt inflationstryck på argument för hans åsikt. Ett av hans två (!) kvarvarande skäl är att det faktiskt kan gå lika illa för länder utanför eurosamarbetet som de innanför. Det är ju liktydigt med att säga att vi inte behöver förlora på att införa euron, vilket knappast är övertygande. Sedan är det ju så att vi idag inte vet om det är sant. Det finns ju en stor möjlighet att de skötsamma euroländer inte får tillbaka de pengar de lånat ut till Grekland. I så fall får även Tyskland och Finland betala för andra länders misslyckande på ett betydligt mer direkt sätt än att konjunkturen går ner. Det slipper vi nu. Dessutom, om ett sådant scenario infaller där tex Grekland går i konkurs, gör Sveriges deltagande från eller till för Europa? Jag tror inte det, däremot skulle det naturligtvis vara kännbart för Sverige att låna ut pengar som bara försvinner.

Det andra skälet Hamilton framför är att utanför eurosamarbetet riskerar Sverige att bli ”en randstat” utan makt inom EU. Men som jag påpekade häromdagen, har verkligen Österrike mer makt och inflytande i EU än Sverige? När Sarkosy och Merkel sätter agendan hör man inte ett smack om vad småstaterna tycker eller säger. Snarare är det ju så att i två euroländer (Grekland och Italien) har just Tyskland och Frankrike tvingat bort regeringarna utan att greker och italienare har haft något att säga till om. Vi skulle även få mindre motståndskraft mot andra Bryssel-diktat med EMU-medlemskap. EU-kommissionens förslag om att införa Tobinskatt, röstades ner i EU där fullständig enighet krävs. Men Tyskland och Frankrike har flaggat för att man därmed tänker inför det i eurozonen, där maktspråk och övertalningar går efter mer okända mönster, och där det är möjligt att småländerna inte klarar av att stå emot. Därmed verkar det snarare vara så att EMU-medlemskap inte ger ökad makt i Bryssel, men snarare mer Brysselmakt i Stockholm. När Hamilton skriver att ökat samarbete är ”en försäkringspremie.. i händelse av framtida egna problem” visar han snarare att han har fastnat i borglig retorik från 80-talet då EU-medlemskap sågs som en försäkran mot befängda socialistförslag från socialdemokraterna i blandekonomins Palme-Sverige. Men vad vi främst behöver idag är en försäkran mot minst lika befängda och socialistiska förslag från Bryssel.

Jag är inte en EU-motståndare. Däremot vill jag ha ett EU som fungerar som en frihandelsunion, istället för dagens bidragsunion. Det får vi inte om vi likt folkpartiet fullständigt okritiskt säger ”ja” till allt från Bryssel.

Andra kommentar: DHE, Motpol