Rubriken är de brittiska Gurkhasoldaternas stridsrop, och de senaste som lär ha fått höra det var de ca 30 talibaner som anföll en kontrollpostering i Afghanistan. De slogs tillbaka av en ensam Gurkha, korporal Dipprasad Pun, som när han fick slut på ammunition och kastat sina 17 (!) handgranater använde stativet till sin kulspruta i närstrid för att oskadliggöra de sista anfallarna. Det krävs en hel del inlevelseförmåga i TV-soffan för att inse vilken omänsklig situation korporal Pun utförde detta stordåd.
Men det är möjligt att det inte blir så många fler från motståndarsidan som lär få uppleva den tvivelaktiga äran att höra detta cri de guerre. För nu när vi alla koncentrerar oss på krisen i euro-området, så får vi inte glömma att även länder som har låtit offentliga utgifter rasa iväg, nu tvingas spara. Ett av dessa länder är Storbritannien där Cameron måste städa efter New Labours slöseri, och försvaret får ta sin del av detta. Även om brittiska armén bedyrar att Gurkhas kommer att finnas kvar så blir det färre. Fler av dem kommer att tvingas till avsked och allt färre nyrekryterats i krisens spår.
Det är en 200 år gammal symbios mellan Storbritannien och fyra bergsstammar i Nepal som nu tar stryk. En symbios som visserligen länge innebar skamligheter som att nepaleserna fick sämre pension än sina engelska kollegor och inget brittiskt uppehållstillstånd. Det hela började efter att British East India company led svåra förluster mot just Gurkhas i ett ganska misslyckat försök att invadera Nepal (1814-16). Ganska hastigt förhandlades ett fredsfördrag fram och engelsmännen började erbjuda de synnerligen modiga nepaleserna pengar för att gå i deras tjänst. If you can’t bet them, let them joint you.
Sedan dess har Gurkhas tjänstgjort med bravur i vartenda krig Storbritannien deltagit i. Trots att de är utlänningar i ett annat lands tjänst för pengar så räknas de enligt internationell lag inte som legosoldater. Gurkhas är kända för att vara synnerligen orädda och disciplinerade, och springer med full utrustning snabbt upp för berg likt getter då de sedan födsel är vana vid minst sagt kuperad terräng. Den enda gång brittiska officierare skall ha blivit negativt överraskade av deras mod var när de fick få frivilliga, då de tänkte sätta upp ett fallskärmsregemente av Gurkhas under andra världskriget. Men det hela berodde på språkförbistringar då nepaleserna inte fått klart för sig att det handlade om att hoppa från flygplan med fallskärm. Därmed är det snarare anmärkningsvärt att de fick några frivilliga överhuvudtaget. Deras kännetecken är deras långa krokiga kniv, kukri som skrämmer slag på fienderna. Under Falklandskriget hände det att de argentinska förband bestående av dåligt tränade värnpliktiga som ställdes mot Gurkhas såg till att fly långt innan det förstående anfallet. Det var med all säkerhet ett bra val.
För de nepalesiska männen så är livet som soldat i brittiska armén troligtvis det bästa de kan få. Alternativet är knega på som bonde på de karga sluttningarna i Himalaya. Soldatlivet erbjuder ca 90 gånger högre lön som med lätthet kan försörja hela familjer. Dessutom ger anställning i brittisk tjänst möjligheten att se en rätt stor del av världen utanför byn de föddes i, och en hel del slår sig efter avsked ner i England (och är eftertraktade säkerhetsvakter). Det är därför inte ovanligt med självmordsförsök bland dem som inte klarar av de synnerligen hårda inträdesproven. Tydligen finns det nät under broarna runt rekryteringscentrumen.
Därför får västvärldens skuldkris via nedskärningarna i brittiska armén även ekonomiska följder i nepalesiska bergsbyar som till synes lever på självförsörjande jordbruk. En av få negativa aspekter av globaliseringen, men samtidigt ett tydligt exempel på att vi alla rent ekonomiskt sitter i samma båt. Å andra sidan så är Gurkhas existens är hotad från ett annat håll. Det nepalesiska Maoistpartiet som sorgligt nog kan få ett visst politiskt inflytande i landet har meddelat att ta värvning som legosoldat är förnedrande för nepaleser och kommer att förbjudas. Kommunister ogillar även på 2000-talet individens fria val. Dessutom skulle det innebära att vi i fria världen går miste om den bästa sortens soldater i kampen mot odjur likt talibanerna.
Men det är möjligt att det inte blir så många fler från motståndarsidan som lär få uppleva den tvivelaktiga äran att höra detta cri de guerre. För nu när vi alla koncentrerar oss på krisen i euro-området, så får vi inte glömma att även länder som har låtit offentliga utgifter rasa iväg, nu tvingas spara. Ett av dessa länder är Storbritannien där Cameron måste städa efter New Labours slöseri, och försvaret får ta sin del av detta. Även om brittiska armén bedyrar att Gurkhas kommer att finnas kvar så blir det färre. Fler av dem kommer att tvingas till avsked och allt färre nyrekryterats i krisens spår.
Det är en 200 år gammal symbios mellan Storbritannien och fyra bergsstammar i Nepal som nu tar stryk. En symbios som visserligen länge innebar skamligheter som att nepaleserna fick sämre pension än sina engelska kollegor och inget brittiskt uppehållstillstånd. Det hela började efter att British East India company led svåra förluster mot just Gurkhas i ett ganska misslyckat försök att invadera Nepal (1814-16). Ganska hastigt förhandlades ett fredsfördrag fram och engelsmännen började erbjuda de synnerligen modiga nepaleserna pengar för att gå i deras tjänst. If you can’t bet them, let them joint you.
Sedan dess har Gurkhas tjänstgjort med bravur i vartenda krig Storbritannien deltagit i. Trots att de är utlänningar i ett annat lands tjänst för pengar så räknas de enligt internationell lag inte som legosoldater. Gurkhas är kända för att vara synnerligen orädda och disciplinerade, och springer med full utrustning snabbt upp för berg likt getter då de sedan födsel är vana vid minst sagt kuperad terräng. Den enda gång brittiska officierare skall ha blivit negativt överraskade av deras mod var när de fick få frivilliga, då de tänkte sätta upp ett fallskärmsregemente av Gurkhas under andra världskriget. Men det hela berodde på språkförbistringar då nepaleserna inte fått klart för sig att det handlade om att hoppa från flygplan med fallskärm. Därmed är det snarare anmärkningsvärt att de fick några frivilliga överhuvudtaget. Deras kännetecken är deras långa krokiga kniv, kukri som skrämmer slag på fienderna. Under Falklandskriget hände det att de argentinska förband bestående av dåligt tränade värnpliktiga som ställdes mot Gurkhas såg till att fly långt innan det förstående anfallet. Det var med all säkerhet ett bra val.
För de nepalesiska männen så är livet som soldat i brittiska armén troligtvis det bästa de kan få. Alternativet är knega på som bonde på de karga sluttningarna i Himalaya. Soldatlivet erbjuder ca 90 gånger högre lön som med lätthet kan försörja hela familjer. Dessutom ger anställning i brittisk tjänst möjligheten att se en rätt stor del av världen utanför byn de föddes i, och en hel del slår sig efter avsked ner i England (och är eftertraktade säkerhetsvakter). Det är därför inte ovanligt med självmordsförsök bland dem som inte klarar av de synnerligen hårda inträdesproven. Tydligen finns det nät under broarna runt rekryteringscentrumen.
Därför får västvärldens skuldkris via nedskärningarna i brittiska armén även ekonomiska följder i nepalesiska bergsbyar som till synes lever på självförsörjande jordbruk. En av få negativa aspekter av globaliseringen, men samtidigt ett tydligt exempel på att vi alla rent ekonomiskt sitter i samma båt. Å andra sidan så är Gurkhas existens är hotad från ett annat håll. Det nepalesiska Maoistpartiet som sorgligt nog kan få ett visst politiskt inflytande i landet har meddelat att ta värvning som legosoldat är förnedrande för nepaleser och kommer att förbjudas. Kommunister ogillar även på 2000-talet individens fria val. Dessutom skulle det innebära att vi i fria världen går miste om den bästa sortens soldater i kampen mot odjur likt talibanerna.
0 comments:
Post a Comment