Europaktens illavarslande budgetregler

En bra fråga är varför svenska politiker i förhandlingar kämpar med näbbar och klor för att kunna vara med i europakten utan att behöva ta hänsyn till dess krav. Orsaken är att Sveriges eventuella deltagande i Europakten bedöms i media på helt fel premisser. Både dess kritiker i form av Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, dess försiktiga påskyndare i form av mitt eget Centerparti eller Miljöpartiet, eller för den delen Reinfeldt och Borg, talar främst om att pakten ej skall föra oss in i Eurosamarbetet bakvägen. Men euron är inte var skon klämmer, just för att det skulle vara ett allt för stort steg och dessutom ett direkt politiskt självmord utifrån den svenska opinionen. Problemet är snarare att pakten innehåller så mycket annat som är direkt skadligt. Om vi alla stirrar oss blinda på euron så kan andra, ack så ofördelaktiga eftergifter flyga under radarn.

Vad dessa skadliga eftergifter rör sig om har vi ett rätt bra hum om efter det att David Camerons Storbritannien tackade nej till att medverka efter det att de inte fick igenom en del krav. Det britterna reagerat på är delar i Europakten som på inget sätt kan ha att göra med budgetdisciplin i EU-länder, och knappast heller är en reaktion på en ekonomisk kris. Snarare verkar många delar av pakten vara direkta försök till att genomdriva en politisk agenda inom EU, med krisen som ursäkt. Denna agenda är antingen en centralistisk union med betydande makt över medlemsländerna, eller från Merkozy, en nationell agenda för Frankrikes och Tysklands väl på bekostnad av framförallt Storbritannien, men även Sverige.

Så låt oss analysera de krav som fick Cameron att gå i taket:
För det första ansåg britterna att tillsynsbefogenheterna för EUs institutioner i pakten var allt för vagt beskrivna och kunde betyda vad som helst. Det torde vara en självklarhet för alla utom de mest extrema EU-kramare att våra nationella politiker inte skall ge en blank check åt EU, med sitt demokratiska underskott, att ta över politisk makt från våra nationella parlament. Dessutom är det ett klart brott mot subsidiaritetsprincipen.

För det andra ville britterna försäkra sig om att EU inte skulle reglera och ge tillstånd åt utomeuropeiska banker som bara är aktiva i ett land, utan att det då skulle vara värdlandet ifråga som står för detta. Även detta krav från EU skulle vara ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Det är på intet sätt uppenbart vad EU har att göra med om en amerikansk bank vill öppna en filial i Sverige, men inte i något annat EU-land.

För det tredje var Cameron oroade att en Tobinskatt inom eurozonen skulle påverka Storbritannien oavsett om landet sa nej till det, och ville ha någon form av garanti att så inte skulle ske. Denna farhåga har vi nu fått reda på att den stämmer även för Sverige. En Tobinskatt i eurozonen kommer under nuvarande omfattning även drabba svenska hushåll och företag. Det är ännu ett tecken på hur demokratin inom EU undergrävs då länder som vill stå utanför vissa regelringar tvingas in mot sin vilja.

För det fjärde ville engelsmännen (liksom Sverige) kunna ha högre kapitaltäckningskrav på sina banker. Orsaken är ju att Storbritannien har en väldigt stor finansiell sektor och skulle kunna fara än mer illa än övriga Europa vid en ny bankkris. Sverige har liknande problem eftersom vi är mindre än många europiska stater varvid en bankkris skulle vara allvarliga för oss än säg, Tyskland eller Frankrike. Detta motsäger Sarkosy och många andra nere på kontinenten troligtvis då bla franska och Italienska banker inte skulle kunna uppfylla sådana hårda krav och därmed se sämre ut än brittiska och svenska banker. Igen är detta krav från EU ett brott mot subsidiaritetsprincipen.

Och sist men inte minst en ren petitessfråga som snarare verkar vara konstruerad som en knäpp på näsan på britterna. Nämligen att EUs finansiella organ, European Banking Authority, som idag ligger i Europas finansbransch hjärta, London, skall flyttas till Paris eller Frankfurt, vilket britterna inte gillar.

Det vore en utmaning att i debatt hävda att någon av de krav som listats här ovan skulle behövas för att få EU-länder att skärpa sin budgetdisciplin. Snarare ter det sig som om Merkel och Sarkozy har tagit sikte på finanssektorn i Storbritannien för krassa nationella intressen, och använder den nuvarande krisen som ursäkt med EU som medel. En annan tolkning är att Merkel och Sarkozy vill ha en union där EU har betydande makt över medlemsländerna och använder krisen som ett medel att pressa igenom detta, då de vet att medborgarna i EU inte vill ha det. Oavsett vilket av dessa scenarion som stämmer så är det ett utnyttjande av dagens kris för politiska ändamål. Det är ett tydligt exempel på hur smutsig det politiska spelet har blivit inom EU och ett viktigt påminnande över hur vaksamma svenska politiker måste vara i dessa förhandlingar. Det viktiga i Annie Lööfs artikel från förra veckan handlar inte om euron utan kravet att Sverige ”inte ska bli bundet av reglerna i pakten”. Ett krav som jag gärna skulle vilja se från svensk sida för ett svenskt deltagande är att Tobinskatten inte införs alls någonstans i EU, och detsamma gäller de ovan nämnda kraven från EU också. Det gagnar inte Sverige om de genomförs någonstans i EU. Även vi medborgare måste vara vaksamma varför jag hoppas på att mitt eget centerparti möjliggör fullständig transparens i dessa förhandlingar.

Dessutom tyder detta på att vi i Sverige inte kan fortsätta att skicka ner de mest indoktrinerade EU-vänliga politikerna som EU-kommissionärer. Vad som behövs i Bryssel från svensk sida är personer som är precis lika baksluga som övriga kommissionärer exempelvis de från Frankrike och dessutom sunt EU-skeptiska för att hålla emot EU-kommissionens ständiga sträva att ta över makt från de nationella parlamenten.

Uppdatering: DN1, DN2, SVD
Uppdatering2: DN tycker inte att europakten går tillräckligt långt... men ingenting om dessa skadliga krav.