Är kulturetablissemanget ett krasst egenintresse eller har vänstern fel?

Bengt Ohlssons krönika i DN där han frågar om det går ”att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern” har väckt stort intresse. Men låt oss gå vidare i detta resonemang för att även studera vänsterns ideologi.

Vänstern bygger till och med idag på Marx gamla klassanalyser. Enligt den väljer människor sina politiska åsikter utifrån sin klass och dess socioekonomiska förutsättningar. Men om det är fallet vad säger det i så fall om vänstervridna kulturutövare? Våra kulturarbetare kan ju delas in i dem som kan försörja sig själva, det vill säga leva på försäljning av sin musik, sina tavlor eller smycken. Men sedan finns det ju en stor skara kulturarbetare vars inkomst främst består av skattemedel, exempelvis de flesta teaterensembler eller de konstnärer vilket gör smått svårsmält konst via konstfack.

Ifall det inte finns någon skillnad i politiska åsikter mellan dessa två grupper av kulturarbetare och vänsteråsikter är lika dominerande i de båda så är vänsterns klassanalys felaktig. I så fall väljer människor sin politiska hemvist utifrån andra faktorer än klasstillhörighet och socioekonomiska faktorer. Men om det är tvärtom, att de kulturarbetare som är självförsörjande är mindre röda än de som är skattefinansierade så är vänsterns klassanalys korrekt. Men å andra sidan kan vi då benämna vänstersympatiserande kulturarbetare som ett simpelt egenintresse. De vill ju i så fall bara att vi andra skall betala hög skatt för att de själva skall ha betald försörjning.