Vänstern hatar Thatcher för att hon vann

I och med filmen ”Järnladyn” (som jag tyvärr inte har hunnit se än) så har debatten om Margaret Thatcher tagit fart. I början av denna diskussion så verkade allt utom det som faktiskt definierade Thatcher politik vara på tapeten. Hennes kritiker tog hellre upp hennes kommentarer angående Pinochet uttalat tjugo år efter hennes avgång och att hon misstrodde ANC än att lyfta hennes verkliga verk till eftervärlden. Nämligen att hon förändrade den ekonomiska politiken i Storbritannien. I dag blev det ändring på det. Både sossen Katrine Kieols och liberalen Johan Norberg har skrivit om essensen i hennes politik.

Det mest slående är hur överens de är över att det som var innan Thatcher var betydligt värre än vad Thatcher skapade. Det är ett välkommet men revolutionerande erkännande av den demokratiska politiker i modern tid som har varit mest hatad. Innan Thatcher höll den näst intill planekonomiska brittiska ekonomin på att gå under. Under efterkrigstiden hade Englands bolag en efter en nationaliserats och/eller reglerats i allt större grad av Labour, och Tories följde efter visst tandgnissel efter i samma fotspår. I mitten på 70-talet var gruvorna, bilindustrin, sockerbolag, pubar, och resebyråer i statens ägo och totalt reglerade av politikernas nycker. Ministrar ringde till och med begravningsbyråer och gav dem order om vad en begravning skulle kosta. Detta i kombination med en ytterst militant fackföreningsrörelse ströp långsamt landets bolag och orsakade en katastrofal inflation som avskräckte privata investeringar i landet gjorde småsparare allt fattigare. Fackpampar orsakade otaliga strejker och politikern gav räddhågat efter för krav om högre och högre löner trots att bolagen gick allt sämre. Den brittiska bilindustrin förlorade marknadsandelar i allt snabbare omfattning samtidigt som det beroende på löneökningar blev allt dyrare att producera bilar. I den statliga gruvnäringen var många gruvor rena förlustaffärer då de kostade betydligt mer än vad producerade. Den brittiska industrin hade blivit ett rent AMS-projekt vars enda existensberättigande var att sysselsätta brittiska industriarbetare till ett allt dyrare pris. Landet hade likt dagens Grekland tvingats söka nödlån av IMF. Ett sorgligt facit av Labours politik i ett land som 80 år tidigare var världens supermakt.

Att detta faktum kan erkännas över nästan hela det politiska spektrumet innebär att till och med Thatchers kritiker ger henne åtminstone delvis rätt. Trots det menar Kielos att Thatcher hög av benet för att fingrarna var sjuka, samt att hennes krislösning gick ut över de fattiga.

Jag menar att båda punkterna är djupt felaktiga.

För det första, vad menar Kielos att Thatcher kunde ha gjort annorlunda? Skulle hon ha låtit statliga företag som gick med stadig förlust fortsätta urgröpa statskassan? Skulle hon tillåta inflationen fortsätta slå mot de fattiga? Skulle hon ha återvänt till en politik dominerad av nationaliseringar och subventioneringar? Vilket var det friska benen som Thatcher skall ha huggit av? Den som läser de otaliga artiklar snarliga det Kielos skriver får aldrig något svar. Orsaken är att det inte fanns några alternativ.

För det andra, när man ser till de negativa effekterna som tillskrivs Thatcher politik så är det svårt att vet om de berodde på hennes egna reformer, eller om det var oundvikliga effekter av den ekonomiska kris Storbritannien befann sig i efter tjugofem år av katastrofal Labour-politik. Kielos hävdar tex att många företag gick omkull under hennes första år vid makten, samt att industriproduktionen gick ner och att arbetslösheten var hög. Men de ökade lönerna utan produktionsökning som pågått genom hela 70-talet hade undergrävt många företags konkurrenskraft, exempelvis bilnäringen. Detsamma gällde gruvnäringen där fackpampar hade motsatt sig att man lade ner gruvor som gick back, så hade man inte heller möjlighet att utveckla och rationalisera de gruvor som faktiskt gick plus. Det orsakade att väldigt många företag i landet var ytterst bräcklig fot, så när Thatcher förklarade det självklara att staten inte längre hade råd att driva förlustföretag så gick de under. Thatcher må ha dragit ut kontakten, men dessa företag var dödsdömda sedan länge av socialistpolitik.

Dessutom var merparten Thatchers reformer ganska långsam natur. Många av hennes privatiseringar och avregleringar gick inte igenom förrän slutet på 80-talet. Det är konstlat att likt Kielos bedöma hennes politik efter ett till två år när vi faktiskt har facit efter tio år. Då hade hennes politik omvandlat Storbritannien åter till en ekonomisk stormakt som hade gagnat alla, fattig som rik.

Slutligen, slog verkligen Thatcher mot de svagaste? Eftersom Kielos & co inte har kunnat ge något alternativ till järnladyns medicin, mer än Labours socialistpolitik, så kan man ju undra vad som hade hänt ifall Labour tillåtits fortsätta. För till slut hade Storbritannien trots allt tvingats betala för sin icke-fungerande politik. Det hade inneburit än större nedskärningar i pensioner, och välfärd och än mer konkurser av företag som förlorat konkurrenskraft. Alternativet hade varit värre för de svaga.

Summerat är det fascinerande att se vänsterns konvulsioner så fort Thatcher förs på tal. Hur kan en demokratiskt vald ledare i en stabil demokrati skapa så mycket hat? Svaret är enkelt, Thatcher vann.