Miljöpartiet och folkpartiet i samma båt?

När nu EU stadigt omvandlas till ett politiskt vänsterprojekt så är det väldigt intressant och ser hur det påverkar den svenska politiken. Reaktionerna på EU-kommissionären Algirdas Semetas debatterande för Tobinskatt i Svenskan (vilket jag kommenterade här) har bemötts av Karl Sigfrid, enligt mig moderaternas nya EU-politiska nestor. Karl menar (precis som undertecknad) att Semetas artikel är illa påläst populism och dessutom som oärligt debatterande då kommissionären inte berättar att EU-kommissionen vill lägga vantarna på pengarna från transaktionsskatten. Även Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har idag klarlagt att någon Tobinskatt inte är aktuellt från svensk sida. Det är välkommet. Jag skulle gärna vilja att mitt eget centerparti gjorde liknande uttalanden. Sedan skulle det även vara intressant om Carl B Hamilton och folkpartiet kunde klargöra om man kan vara mot EU-kommissionens Tobinskatt utan att vara så där ”äcklig” och ”självisk”? Är det enligt folkpartiet ok att vara EU-kritisk när EU kommer med vansinniga socialistiska påbud? Eller skall vi svälja Tobinskatten för ”fredens skull”?

Minst lika intressant är utveckling på vänsterfronten. Miljöpartiets Per Bolund kritiserar nu Anders Borg för att vara mot EU-kommissionens EU-budget (samma Bolund menar tillsammans med sossarnas Tommy Waidelich att staten via statliga SBAB skall pressa bolånemarknaden, precis som amerikanska politiker pressade sin bolånemarknad via halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac vilket orsakade finanskrisen 2008, men det är en annan historia..)

Det innebär att Miljöpartiet har slutfört en intressant ideologisk resa. Från att vara det där koftpartiet som var krävde svenskt utträde ur EU innan 2008 så har man nu blivit det svenska parti (vid sidan av folkpartiet) som mest omfamnar EUs överstatlighet. Miljöpartiet gillar Tobinskatten i EU-kommissionens regi då de förstått att EU har blivit ett vänsterprojekt, som precis som miljöpartiet menar att staten och EU skall styra människors val i vardagen via regleringar, subventioneringar och drakoniska skatter.

Miljöpartiet har gått från småskalighet till storskalighet i Bryssels anda, från miljömupparnas utanförperspektiv till EU-kommissionärernas ovanifrånperspektiv och från kofta till Gustav Fridolins välsittande kostymer som lär passa fint i Bryssels korridorer. Däremot är Miljöpartiet precis som förr väl förankrad på den oliberala vänstra planhalvan i svensk politik.