I förra delen av min serie om Front Nationals historia beskrev jag de olika grupperingarna, nämligen den gamla rojalistiska högern, katoliker och den nya fascistoida rörelsen. I del två här tänker jag beskriva hur det blev en, eller nästa en rörelse.
Boulangism
Centralt för hur de det gamla och det nya förenades blev militären och antisemitismen. Det hela började med att Paul Déroulède och Maurice Barrès började stödja Georges Ernest Jean-Marie Boulanger, en militär som utvecklade ett stort politiskt intresse. Det blev till en rörelse kallad Boulangism, där denna självutnämnda Ceasar försökte tillskansa sig makten på ett antiparlamentariskt, militaristiskt och nationalistiskt mandat. Boulanger blev en symbol som både den moderna fascistoida rörelsen och de gamla katolska rojalisterna kunde stödja. Mycket hängde på att Boulanger var en yvig militär. I ett Frankrike där styrelseformen hade ändrats otaliga omgångar de senaste 100 åren, hade armén växt fram som något tidlöst franskt som inte var direkt förknippat med regimen, vilket därmed både gamla och nya fiender till republiken kunde förknippa sig med. Dessutom hade armén blivit en sista bastion för smålata adliga som ville ha en skyddad verkstad att göra karriär i medan politiken och näringslivet hade öppnats upp för icke-blåblodiga, protestanter och judar. Genom att slänga lite antisemitism och ekonomisk egalitarism så hade Boulanger ett vinnande koncept både för gammal och nytt. Han drog till sig stora skaror och vann 60 % av rösterna i Paris 1889. Men Boulanger hade stora personliga brister och valde att spendera tid med sin älskarrinna just som han var inom räckhåll till makten. Republiken kunde därför samla sig till motangrepp och Boulanger tvingades i landsflykt där han ganska patetiskt tog livet av sig på sin älskarinnas grav några år senare. Boulangismen överlevde dock Boulanger och blev en erkänd politisk rörelse.Dreyfusskandalen
Nästa katalysator som förenade extremhögern blev antisemitismen och Dreyfusskandalen på 1890-talet. Den judiske kaptenen Alfred Dreyfus anklagades, dömdes och skickades till Djävulsön för att vara den läckan i den franska generalstaben som försåg tyskarna med hemligstämplade dokument. Som välbärgad jude och troligtvis beroende på hans sociala brister så var Dreyfus en udda fågel i militären som det var bekvämt att peka ut. Men det blev snart uppenbart att fel person hade blivit dömd och att bevisen var minst sagt bristfälliga. En annan officer i generalstaben Esterházy, angavs av bla Dreyfus bror, men blev under mystiska omständigheter frikänd, flydde utomlands och erkände därifrån sin skuld. En pikant detalj var att Esterházy var adlig och uttalad antisemit varvid han passade in i det högerextrema lägret som handen i handsken. Men militären ville inte att domen mot Dreyfus skulle prövas då det skulle skada arméns rykte. De gick till och med så långt att de skyddade den uppenbara förrädaren Esterházy och förfalskade en mängd dokument för att peka ut Dreyfus. I och med Emil Zolas J'accuse blev det hela politik med pressen som slagfält där en spirande rörelse av Dreyfusader anklagade militären och regeringen för antisemitism. Mot dem och i stöd för militären ställde sig anti-Dreyfusaderna. Den hade av naturliga skäl stora förgreningar inom militären, och i stort ställde sig Boulangisterna mangrant bakom dem. Det folkliga stödet var även stort och J'accuse orsakade antijudiska kravaller över stora delar Frankrike. Deras främsta talesman var Édouard Drumont med tidningen La Libre Parole. Dess polemik innehöll mycket av det som man finner inom extrem nationalism idag, nämligen en övertygelse över att det egna landet sålts ut till utlänningar (då främst judar men även protestanter som ansågs ha mer gemensamt med deras trosfränder i Tyskland och England) som påstods kontrollera ekonomi, politik och juridiskt system, medan nationalister påstods vara tystade. I och med detta blev antisemitism en integrerad och dominerande del i denna politiska rörelse där konservativa rojalisterna och katoliker förenades med de mer ekonomiskt vänsterorienterade fascisterna bakom Déroulède och Barres. På grund av att det egentligen var en tveeggad rörelse så var även antisemitismen tudelad. Den var både rasrelaterad som utpekande av något icke-fransk, men även antiliberal vänster då det var ett sätt att kritisera kosmopolitiska kapitalister som Rothschilds. Men alla anti-Dreyfusadernavar inte bara rasister. En annan drivkraft i rörelsen var att rädda militären undan den skam som ett frigivande av Dreyfus skulle innebära. Det var helt enkelt ett val mellan en judes frihet och arméns heder.
Men militärerna snärjde allt mer in sig i sina egna lögner när de publicerade bevis som var uppenbara förfalskningar att det blev klart för allt fler hur ihålligt anklagelserna var. Till slut tvingades militären ta upp målet igen vilket bland annat fick Déroulède att försöka sig på ett ganska patetiskt kuppförsök. Dreyfus fällde absurt igen, men denna gång benådades han av presidenten. Till slut 1905 mer än tio år efter skandalens början så frikändes Dreyfus helt från anklagelserna. Men militären erkände inte sin skuld helt förrän på 1990-talet. Så sent som1994 påstod en talesperson för franska armén att Dreyfus skulle vara oskyldig var en vetenskaplig teori.
Föreningen som kom av sig
Under Dreyfusaffären verkade det som att denna nya rörelse stod på sin politiska höjdpunkt. De hade lyckats ta över nationalism som fråga från vänstern. Det var uppenbart att de hade stort folkligt stöd. Ett av utfallen blev en ny ”Ligue” kallad Action Française styrd av ännu en intellektuell gigant Charels Maurras som lyckades påverka politiken i stort i landet under några årtionden. Men det hela kom av sig. Kanske berodde det på första världskriget där intern politisk kamp lades ner under parollen Union Sacrée så att landet skulle kunna koncentrera sig på att besegra tyskarna som svärmade över gränsen. Kanske på att republiken visade sig vara mogen rollen ta tillbaka de förlorade provinserna från Tyskland, vilket var Déroulède med fleras raison d’être. Eller så har Robert Paxton rätt i sin analys att det krävs en politisk katastrof i ett land för att fascismen skall bli ett riktigt alternativ till makten. Men mycket berodde säkerligen även på ofantliga brister inom denna fascistiska och extremnationalistiska rörelse. De lyckades aldrig enas i ett parti. Istället fortsatte de dela upp sig med otaliga ”Ligue” med olika inriktningar troligtvis delvis för att många ville ha sitt eget lilla parti. Allt från Action Française monarkism till renodlad fascism i form av Jeunesses Patriotes, Croix de Feu, Parti de Populaire Française eller mindre grupperingar som Solidarité Française och Faisceau. De var högljudda, de var uniformerade och de slogs med kommunister på gatorna. Men de var för splittrade för att få tillräckligt politiskt inflytande i tid när andra ideologier organiserade sig i partipolitiska massrörelser. De må ha varit mer trogna sina antiparlamentariska övertygelser än marxisterna men de förlorade på det.
Den 6:e februari 1934 har gått till historien då fascisterna var nära att ta makten via revolution och gaturevolt i Paris och fick regeringen att avgå. Men frågan är om det verkligen var så nära. Det hela verkar vara otroligt naivt och amatörmässigt. Otaliga Ligues marscherade i Paris, attackerade polis, brände bussar, bilar och butiker, samt slängde politiska opponenter i Seine. Men det fanns inte det minsta organiserat samarbete. Olika grupperingar marscherade åt olika håll, ibland i motsatt riktning. Det fanns inte det minsta tanke på att inta strategiska plaster. Det enda polis och parlament behövde göra vara att vänta tills att de demonstrerade tröttande och smet hem. Att premiärministern avgick berodde snarare på att han inte hade mycket till ryggrad. Det var Daladier som senare skulle representera Frankrike i München 1938.
När väl socialister och kommunister enade sig i en Front Populaire 1936 och tog den parlamentariska makten så var det vänsterns massrörelser som besegrade extremnationalisternas Ligues. En mängd lagförslag förbjöd paramilitära, uniformerade rörelser. Det var fascisterna som föll på sina egen oförmåga till organisation och slagkraft, vilket kan ses som smått ironiskt. Hade det inte varit för Frankrikes katastrofala förlust 1940 mot Hitlers Nazitysklands, så hade det troligtvis inte blivit mer än så.
Lästips:
Peter Davies, The Extreme right in France, 1789 to the present
Robert Paxton, Anatomy of fascism
Piers Paul Read, The Dreyfus affair
Barbara Tuchman, The proud tower
0 comments:
Post a Comment