Front Nationals historia, del 1

Det närmar sig presidentval i Frankrike och återigen så kommer Front Nationals (FN) ledare vara med i toppstriden. Inte med den gamle förintelseförnekaren Jean Marie Le Pen, utan med hans betydligt smidigare dotter Marine Le Pen. Partiet drar åt sig stora skaror och har förutom den ständigt närvarande rasismen lyckats kanalisera EU-motståndet i Frankrike. Men hur kunde FN växa sig stora och var har partiets sina rötter? Det är betydligt mer mångfacetterat än att utgå från att alla är gamla nazisympatisörer. Fransk fascism har en betydligt äldre och intressantare historia än så. Som tämligen intresserad av fransk historia har jag i skräckblandad fascination läst en hel del i ämnet vilket jag tänker beskriva i ett tredelat inlägg inför presidentvalet.

Den gamla rojalistiska högern
Den franska extremhögern kan jämföras vid en månghövdad hydra. Det är inte en fascistisk rörelse med en rak och kronlogisk historia, utan det är en brokig samling. Den äldsta delen skapades ur en reaktion mot Revolutionen 1789. Det var inte bara en respons mot Robspierres skräckvälde, utan ett totalt avståndstagande från allt vad revolutionen stod för med universella mänskliga rättigheter, till förmån för ancient régime med kungamakt och adelsprivilegier. Denna monarkistiska rörelse styrde Frankrike under vissa epoker under 1800-talet första hälft (ej inberäknat de båda Bonaparternas imperium). Den franska rojalismens dödgrävare var det tysk-franska kriget 1870-1871 och den efterföljande Pariskommunen. Orsaken var att efter det att Napoleon den tredje tillfångatagits av tyskarna 1870 så omvandlades Frankrike under brinnande krig från kejsardöme till en republik. Men i och med att Pariskommunen skapades direkt efter förlusten i kriget av vänsterkrafter så utmanades republiken från vänster, istället som tidigare under Revolutionen från höger av rojalister. Därmed blev den monarkistiska rörelsen de ologiska försvararna av den nya republiken. För att förstå detta får vi inte glömma vissa fakta. För det första så var detta en del i maktkampen mellan ett vänsterdominerat Paris och en mer konservativ landsbygd där den senare totalt dominerade republikens lagstiftande församlingen efter 1870. För det andra så var det snarare vänstern än högern som stod för nationalism under tidigt 1800-tal. Den adelsdominerade monarkiska rörelsen hade ju snarare visat upp sin internationella böjelse under revolutionen 1789, än nationalism. Vänstern i Paris ansåg att kapitulationen i kriget mot Tyskland var onödig och att just Paris fick lida mest av freden, medan den mer rojalistiska landsbygden sedan länge hade tröttnat på Parisjakobinernas krig som de hela tiden fick betala i blod och pengar för.

Efter att franska armén hade krossat Pariskommunen så var visserligen rojalisterna vid makten, men de var hopplöst splittrade och kunde knappt komma överens om vilken rojalistisk arvinge som skulle bestiga tronen. När de väl gjorde det föll projektet på att arvingen ville ha tillbaka Bourbonernas vita flagga vilket armén inte kunde acceptera efter att ha kämpat under trikoloren i nästan 100 år. Sista dödsryckningen för denna rörelse blev när den nya republikens första president, Macmahon, monarkist och föga framgångsrik marskalk från fransk-tyska kriget, utmanade parlamentet på vem som skulle utse regering och ministrar. Men MacMahons misslyckades och parlamentet vann varvid den gamla rojalistiska högerns möjligheter till att av egen kraft dominera fransk politik var över. I och med åldrande blev republiken mer stabil med en demokratisks höger och vänster som tog allt mer plats.

Katolikerna

Men en antirepublikansk rest hade fortfarande stor makt i samhället, och det var den katolska kyrkan. Enda sedan Franska revolutionen hade katolska kyrkan och dess mest hängivna tillskyndare varit republikens fiender. Orsaken var kravet från revolutionärerna 1790 att den franska kyrkan skulle vara fri från Påven, vilket knappt någon präst eller biskop gick med på. Detta efterföljdes av uppror i Vendée vilket bemöttes av grymma repressalier och massmord på katoliker. Men sedan 1850 hade religiösa ordnar tillåtits bedriva skolor utan minsta statlig insyn, vilket länge ansågs bekvämt för många politiker som inte behövde fördela pengar till skolväsendet. Det hela ledde till att de många välbärgade i samhället skickade sina barn till Jesuitskolor och de fattiga till Augustinerorderns skolor. Det var knappast två ordnar som spirade av kärleksbudskap. Båda var öppet antisemitiska och Augustinerordern hade även en egen tidning, La Croix som öppet förespråkade den lägsta formen av judehat. De katolska skolornas vara eller icke-vara blev den stora politiska frågan i den nya republiken under 1870-talet, och de förbjöds 1879, vilket orsakade stor upprördhet bland landets katoliker som såg med än mer skepsis på republikens existens.

Den nya fascistoida rörelsen
I och med att den gamla reaktionära extremhögern gjort bort sig, så uppstod en ny, för oss mer igenkännbar rörelse. Ideologiskt hade den nyare ett vänsterursprung med starkast fäste i städerna, ett barn av revolutionen och republiken som initialt hade stöd av vänsterikoner likt Victor Hugo. Drivkraften var framförallt förlusten av Alsace och Lorraine i kriget mot Tyskland, och viljan till revansch. Det var med andra ord nationalism. Initiativtagaren var Paul Déroulède som 1882 bildade la Ligue the Patriotes, den första ”Ligue” av många i fransk politik, vilka kan beskrivas som en form av pseudoparti med förkärlek för massmöten och politiska aktioner (jfr Reclaim the streets). Déroulèdes vokabulär var sockrat med ord som blod, heder, hopp och feghet, vilket vi följaktligen kan finna i nästan all nationalistpropaganda världen över. I och med hans fokusering på kritik av ledarna i republiken, förvandlades denna republikanska vänsterrörelse, snarare till ett rent hot mot republiken, och en ivrig förespråkare för en auktoritär styrelseform. Andra intressanta kännetäcken för denna massrörelse var flaggfetischism, kollektiv atletisk träning av fransk ungdom, ekonomisk jämlikhet, samt protektionism och kraftigt motstånd mot frihandel . Rent ekonomiskt var det en vänsterrörelse.

En än mer utvecklad fascism uppstod i och med Maurice Barrès. Inte för inte så satt han på ett parlamentariskt mandat från en förening som kallade sig Comité Nationaliste Socialiste de Meurthe-et-Mosel (JFR nationalsocialism) och hans politiska plattform var "Nationalism, Protektionism, och Socialism". Barrès omfamnade kollektivism varvid han ansåg att nationen gjorde individen till en utbytbar kugge i ett maskineri. Han var en hätsk antisemit och antidemokrat. Rent ideologiskt förenade han en religiös och romantisk uppfattning av nationen, med rent socialistiska värderingar inom ekonomi som kryddades med attacker mot judar i form av rika kosmopoliter. Därmed satt han på formeln för att förena den nya fascistoida rörelsen med de gamla rojalisterna och katoliker. Han var inte bara en politiker eller propagandist, utan även skribent och författare som gav intellektuell tyngd åt rörelsen. Han var inte heller någon outsider, utan valdes in i L'Académie française.

I nästa del, beskriver jag hur det gamla och det nya förenades.

Artiklar om franska presidentvalet: SVD, DN, Sydsvenskan, DN, DN

Lästips:
Peter Davies, The Extreme right in France, 1789 to the present
Alexander Horne, The fall of Paris 1870-1871