Vinsterna för sjukvården med nya mediciner då?

I en debattartikel i DN idag skriver flera ledamöter av Stockholms läns läkemedelskommitté att de vill ha lägre priser på de läkemedel som är skyddade av patent. Orsaken är att dessa mediciner i vissa fall kostar väldigt mycket per behandling. De påstår att konkurrensen är för låg inom läkemedelsbranschen, men det är få inom branschen som känner igen sig i den beskrivningen. Fråga bara forskarna i Södertälje.

Men vad som saknas i artikeln är någon analys av huruvida dessa nya mediciner faktiskt kan få landstingen att spara pengar i andra utgiftsposter. Det dyraste i sjukvården är inte läkemedel. Det upptar ca 15 % av sjukvårdens totala kostnader. Kostnader som tydligt sticker ut är priset på ett vårddygn på ett sjukhus för en allvarligt sjuk som ligger på ca 10 000 kr. Det är just antalet vårddagar på sjukhus som hälsoekonomer främst räknar på, inte kostnad för mediciner. Överlag så har antalet vårddygn på sjukhus per patient minskat de senaste decennierna, just pga att nya mediciner ger bättre vård. På så sätt har landstingen kunnat spara stora summor.

Om vi tar artikelförfattarnas exempel TNF-hämmare, vad skulle det innebära? De menar att behandling av 20 000–25 000 patienter med Reumatoid artrit (ledgångsreumatism) i Sverige kostar 2,3 miljarder kronor. Det betyder i runda svängar en utgift per behandling på 100 000 kr. Men om medicinering kan få ned antalet dygn som patienten behöver vistas på sjukhus med tio dagar, så har alltså inte bara patientens livskvalité avsevärt ökat (vilket trots allt är det primära), utan sjukhuset har också tjänat in medicineringens kostnader. Därtill kan ett nytt läkemedel få ner användandet av andra mediciner hos en patient vilket dessutom reducerar utgifterna.

Ifall lanstingen verkligen hade anammat ”Lean” där vården fokuserar på att följa en patient från att de tar kontakt med sjukhuset tills det att patienten är frisk så hade dessa kostnadsvinster blivit synliga. Men idag är sjukhuset uppdelad i kliniker, primärvård och rehab-avdelningar som patienten använder vid olika tillfällen i processen. Därmed blir det svårt att se effekterna av en kostnadsökning i en post i budgeten på andra kliniker och avdelningar, vilket artikelförfattarna missar.

Sedan kan man ju undra, om patientens livskvalité ständigt ökar pga av vetenskapens landvinningar, är inte en kostandsökning i så fall befogad? Är det inte något vi kan acceptera? Exempelvis anser vi ju att levertransplantationer (möjliggjorda av immunsystemhämmade läkemedel) som förlänger liv på tusentals leversjuka är något gott. Men ur ett strikt hälsoekonomiskt perspektiv ökar de kostnaderna för samhället.

Ett lästips: J.D. Kleinke: The Price Of Progress: Prescription Drugs In The Health Care Market