Sex av tio doktorander hoppar över lunchen och jobbar över dagligen enligt en grupp fackföreningar. Ja det stämmer säkerligen enligt mina egna erfarenheter från min tid som doktorand, även om man inte får glömma att det förenades med stor frihet att lägga upp ett eget schema. Frågan är om det verkligen är något man skall göra något åt, eller om man ens kan göra något åt det. Orsaken till varför så många väljer att doktorera trots många arbetstimmar, dålig lön och inte så värst bra karriärutsikter är ju att de väljer det pga av andra hänsyn än det strikt ekonomiska. Det är oftast personer som har en oerhörd passion för att forska, eller strävan av att vara en del av forskarsamhället som söker sig till forskarutbildningar. Med sådana drivkrafter i yrkesval så är människor benägna att offra privatliv, ekonomi och stå ut med att handledaren till och med kan vara en riktigt usel chef. Ytterligare ett bevis för detta är att ju mer prestigefyllt universitet, desto lägre doktorandlöner. Det kan inget fack i världen hindra, och gör facket det så är risken stor att det snarare inskränker friheten för de som facken påstår sig företräda. Att doktorera kan aldrig bli ett nio-till-fem-jobb.
Sedan jag själv disputerade har det skett ofantliga förbättringar för doktorander. Lönerna är högre, kraven på utbildning under doktorandtiden är bättre reglerad, och perioden som doktorand är någorlunda tidsbestämd. Tiden då en doktorand kunde mala på i tio år på obefintlig lön på en bortglömd institution är tack och lov förbi. Om något skal förändras så är det att göra doktorandutbildning mer gångbar utanför akademin med bredare utbud av doktorandkurser inom andra ämnen som ekonomi och juridik. Visst skulle det också vara eftersträvansvärt att ha doktorandanställningar från dag ett. Men samtidigt måste det beaktas att man som idag måste kunna prova på att doktorera, precis som handledaren bör få pröva på om en doktorand passar in i gruppen. Vid de flesta universitet påbörjas doktorandutbildningen som ett examensarbete till en magisterexamen, eller en prova-på-kurs finansierad som vanliga studier. Det tycker jag är ett bra upplägg.
Vad som är värre är förutsättningarna för dem som stannar kvar inom akademin efter disputation och försöker göra karriär där. Det handlar om ett liv där man söker nästa års lön i augusti, och får reda på om man får det i november. Det är ett liv där lägenhetsköp är en invecklad affär då lönen många gånger är stipendier som inte räknas som inkomst av banker och naturligtvis inte är pensionsgrundande. Och det är inte 25-åringar, utan snarare 35-åringar med familj som lever i den verkligheten. Jag har själv provat på det och längtar inte tillbaka. Visserligen handlar det fortfarande om människor som gjort egna frivilliga karriärval. Men frågan är om samhället med detta system verkligen skapar den mest optimala urvalsprocessen för att vaska fram morgondagens professorer. Jag tror inte. För att lyckas måste yngre forskare många gånger söka underordnande samarbeten med äldre professorer. Det är inte säkert att det belönar integritet och nyskapande. Satsningar som behövs är fler och betydligt längre projektanställningar för unga disputerade forskare med riktig lön.
Så skapar vi förhoppningsvis morgondagens självständiga och nydanande professorer.
0 comments:
Post a Comment