De rödgröna har enligt opinionsmätningar högre förtroende i viktiga valfrågor som sysselsättning. När man ser till deras egna förslag så har man svårt att se varför.
Den enda av trojkan som har något förslag på en skattesänkning är Miljöpartiet. Men det är svårt att tro att effekterna på att cykelreparationer skulle bli billigare, verkligen skulle avspegla sig i arbetslöshetsstatistiken. Socialdemokraterna å sin sida har under våren exploderat med förslag.. skulle man kunna tro. Men gemensamt för alla dessa utspel är att man tror sig kunna trollbinda väljarna med fina och svårförståeliga ord som skymmer avsaknaden av genomtänkta förslag eller av alliansen redan genomförda förslag. Vad ”offentlig upphandling på innovationer” verkligen betyder är svårt att genomskåda. Gissningsvis skapas en ny myndighet med stor börs och många nya tjänstemän som först skall bedöma och sedan ge pengar till de uppfinnare som påstås komma med bra innovationer. Man kan ju fråga varför statliga byråkrater skulle vara bättre på att bedöma ekonomisk vinning i uppfinningar än Sveriges företagare och investerare? Gissningsvis öppnar socialdemokraterna inte för någon jobbskapande process med detta, utan snarare för ett ofantligt slösande och byråkratiserande av innovationsprocessen som kommer att störa privata investerares möjlighet att slå mynt av bra idéer så fort som möjligt. Pappersexercis och ansökningar om statlig ekonomisk belöning kommer att sysselsätta uppfinnare istället för att uppfinna. Vi väljare måste koma ihåg att när politiker talar om ”strategisk samverkan” och liknande inom forskning så är det nästan uteslutande byråkrater som anställs. Andra effekter förblir blygsamma.
Överlag förespråkar alla tre rödgröna partier en mer ”aktiv näringspolitik”. När vänstern formulerar sig så, betyder det i princip en tillbakagång till 70-talet där staten skall skapa jobb på ett eller annat sätt. Vad de rödgröna tror är att statliga byråkrater och politiker kan trolla fram jobb på ett sätt som medborgarna och marknaden inte kan. Det har vi i Sverige mer eller mindre avfärdat sedan mitten av 80-talet då det visade sig vara dyrt, gav minimala bestående effekter på sysselsättningen, samt främst skapade en galopperande statlig byråkrati som hade en korrumperande effekt på näringsliv. Det blev viktigare för företag att leta bidrag och skattelättnader än nya kunder när skatterna var höga men chansen till bidrag och avdrag var goda.
Hur kommer det sig då att väljarna ger de rödgröna högre förtroende än Alliansen? Jag anser att det är en vinst på walk over. De usla rödgröna förslagen ställs inte mot mycket alternativ, och därför vinner de i popularitet i brist på annat. Problemet är idag att Alliansen har låst sig vid tanken på att regeringsduglighet är det primära. Spöket från tidigare borgerliga regeringar hägrar. Därför vill man inte lägga fram förslag som de rödgröna i kombination med Sverigedemokraterna röstar ner i Riksdagen. Det skulle se illa ut. För problemet är ju att det just nu är omöjligt att genomföra den liberalisering av svensk arbetsmarkand och sänkning av världens näst högsta skatter som krävs för att vi till fullo skall kunna anpassa oss in i globaliseringens tidsålder. För vartenda förslag i den riktningen kommer att röstas ner av fyra partier som har gemensamt att de anser att staten har lösningen på alla ekonomiska problem.
Men för väljarna så verkar denna taktik som om regeringen är nöjd och inaktiv. Det är än farligare än frågan om bristande regeringsduglighet. Politik är inte bara att genomföra reformer. Det är också kampen om idéer. För allt mer så är det vänstern som sätter agendan i svensk politik, och risken med det är ett ideologiskt återtåg mot socialdemokraternas 70-tal som svensk ekonomi och svenska väljare inte har råd med.
Alternativet skulle vara att Alliansen släpper alla de liberaliserande förslag som Sverige behöver, trots att de med all säkerhet kommer att slaktas i Riksdagen. Vi må förlora omröstning efter omröstning när Sverigedemokraterna gör gemensam sak med de rödgröna. Men det har påverkat debatten och diskussionen i en riktning som både opposition och väljare måste ta hänsyn till. Det må vara en aktivistisk regeringspolitik som får vissa experter att fnysa. Men det gäller att skapa möjligheter för att de livsviktiga reformer som vi med dagens parlamentariska läge inte kan genomföra nu, kanske kan bli politisk verklighet efter 2014.
0 comments:
Post a Comment