Svenskt Näringslivhar än en gång stuckit ut halsen och proklamerat att ett ökat svenskt innovationsklimat kräver främst lägre skatter och mindre statlig inblandning. Det är en välkommen ståndpunkt efter alla bisarra turer kring tillväxtverket, samt socialdemokraternas återkommande propåer att än mer statlig inblandning och än mer utdelande av skattepengar via allehanda näringspolitiska råd och statliga verk är vägen framåt.
Tyvärr få dock Urban Bäckström och Tobias Kranz mothugg från en av mina partikamrater Kristina Jonäng. Hon skriver ”Många företag skriker efter mer, inte mindre offentliga riskpengar”.
Det har visserligen Jonäng troligtvis rätt i. Men är det verkligen den relevanta frågan som vi skall basera vad vi använder våra skattepengar till? Naturligtvis finns det enskilda privata aktörer som törstar efter lättillgängliga tillskott från staten via byråkraternas utdelningar av skattepengar. Det kan verka som en enkel genväg när kunderna flyr till konkurrenter, eller nyare produkter. Men är det verkligen det bästa sättet att använda våra pengar för att få fler och mer livskraftiga företag? Varför skulle statliga byråkrater vara bättre än vi andra att avgöra vilka företag som har bäst framtidsutsikter? Det har de i alla fall inte visat hittills. Är det inte bättre att vi medborgare, via lägre skatter och högre köpkraft gör de valen?
Detfinns en tragisk tro hos många politiker av skiftande ideologisk tillhörighet att politisk handlingskraft och ”visa att man gör någonting” är A och O inom den politiska ingenjörskonsten som många tycks tro skapar jobb och tillväxt. Det är inte sant. Politisk handlingskraft är främst en ursäkt för ogenomtänkta och farliga beslut, samt enormt slöseri av skattebetalarnas pengar.
0 comments:
Post a Comment