Sahlin är orsaken till brist på sakfrågor i politiken

Valrörelsen är i gång med partiledardebatt och allt. Normalt borde vi väljare ha en hel del alternativ att ta ställning till. Men inte inte denna gång. Jag har nu i två inlägg kommenterat de rödgrönas så kallade överenskommelser inom försvar- och säkerhetspolitik, samt sjukförsäkring, och det är tydligt att det faktiskt inte är så mycket att ta ställning till. Stora delar är inte färdiga utan utfall skall presenteras efter utredningar EFTER höstens val. På flera punkter har de rödgröna inte lyckats komma överens alls och när de gjort det kan de inte ens komma överens vad kalaset skall kosta. De rödgrönas sjukförsäkring anser tex miljöpartiet kommer att kosta dubbelt så mycket som sossarna siffror. Sahlins alternativ till Alliansen är en Grisen i säcken-politik.

Enligt en artikel i Svenskan så är det här en tydlig trend som mediaforskare håller med om. Idag finns det betydligt mindre för oss väljare att ta ställning till, om man jämför med samma tidpunkt inför 2006 års val där just alliansen gav ett tydligt alternativ till regeringen Persson. Det har inte de rödgröna kommit i närheten i år och inte lär de göra det heller. Inte förrän i slutet på april kommer oppositionen med sin gemensamma budget, och även då lär luckorna vara det dominerande. Det erkänner till och med vänsterpartiets Lars Ohly som säger ”Vi kommer inte att ha en överenskommelse som är heltäckande för hela mandatperioden vad gäller den ekonomiska politiken före valet”.

Visserligen har inte heller alliansen än gett väljarna lika mycket information som 2006, men för det första är de i regeringsställning så vi väljare kan faktiskt ta ställning till den rådande politiken. För det andra råder det ingen tvekan om att alliansen kommer att kunna presentera en budget utan vänsterns enorma luckor långt innan valet. Nej det är de rödgrönas oförmåga till att presentera konkreta politiska alternativ till dagens regering som är det uppseendeväckande. För Sahlin & co är politik kritik mot regeringen i mix med okonkreta överbud.

Vad beror detta på? Delvis tär det naturligtvis väldigt svårt att jämka ihop socialdemokratisk politik med exempelvis vänsterpartiets, se bara på Afghanistan. För det andra så är det inte säkert att de rödgröna VILL berätta för väljarna vad de kommer överens om. Risken är helt enkelt för stor att de gör någon besviken, högersossar som väljer de borgerliga, eller vänsterpartiets gammelkommunister som väljer sofflocket.

Men det finns också en tredje förklaring, att detta är symptomatiskt för Mona Sahlin. Sakfrågor har alltid varit hennes akilleshäl, vilket vi alla minns hennes tidigare chef Göran Persson betonat. Ser man på hennes karriär som arbetsmarknadsminister två gånger, integrationsminister, jämställdhetsminister samt miljö- och samhällsbyggarminister så är det betänkligt svårt att dra fram några reformer som hon drivit igenom. Vad gjorde hon som minister?

Till skillnad från realpolitikern Göran Persson är Mona Sahlin snarare ganska typisk för vänsterdebattörer som är mer intresserade av riktningen inom politiken, än vad politik konkret betyder. För att förtydliga så finns det inte ont om vänsterdebattörer som kallar alliansens politik för nyliberal, trots att Sverige fortfarande pendlar i mellan första och andra plats i skattetryck på jorden. Att Borg sänker skatten är viktigare för dessa debattörer än vad den totala skattesatsen ligger på. Därmed kan vänstern anklaga regeringen för att vara nyliberal, samtidigt som de öser beröm över socialdemokratiska regeringschefer utomlands i länder med betydligt lägre skattetryck. Det är inte logisk, förutom för just vänstern.


Denna syn på politik är Mona Sahlin i ett nötskal. Exempelvis kan vi se på hennes kritik av regeringen när det gäller SAAB. Den har enligt henne varit ”inaktiv”, ”man måste göra någonting”, men hon har varit helt handfallen när det gäller att komma med egna konkreta förslag vad en regering och statsmakt kan göra för ett konkurshotat privat bilföretag. Sahlin föredrar floskler och politikens så kallade övergripande mål. Men när det gäller realpolitik och genomförbara förslag med tydlig kostandskalkyl är hon som en twittrande Hägglund uttrycker det ”otroligt okunnig” och har svagt på fötter i sakfrågor. Hennes taktik må fungerar i opposition, men hur i hela friden går det när man som regeringschef och statsminister måste ta beslut?