Efter mitt förra inlägg har jag kommit fram till att det behöver en uppföljning och ett förtydligande. För intressant nog blev jag kritiserad för att ha ideologiska skygglappar av två sossar då jag inte anser att SAAB borde ges konstgjord andning med skattemedel. Men dessa båda sossar har enligt dem själva diametralt olika åsikter i frågan. Johan Westerholm anser att statliga bilfabriker ”hör hemma i andra statsskick som bevisligen havererar”, medan Johan Sjölander beskriver motståndare till nationalisering av SAAB som trångsynta ideologer. Det vore fascinerande om de två kunde diskutera sina meningsskillnader med varandra, men det gör man ju inte inom den socialdemokrati som endast hålls ihop av sekelgamla slagord.
Jag tänker dock inte sticka under stol med att jag är liberal och därmed ideologisk motståndare till statsägda företag. Åsikten byggs delvis på att jag inte anser att staten skall sitta på mer än en stol. Om man både äger företag och samtidigt stiftar lagar inom vilka råmärken företag skall skötas så öppnar man upp för enorma möjligheter till ett statligt missbruk som varken är positivt för medborgare, arbetare eller konsumenter. Men vad framförallt Johan Sjölander missar är att liberalers skepsis mot statligt ägda företag även bygger på ren och skär empiri. Oavsett vilken sida om den rivna Berlinmuren man hämtar sin information från så finns det otaliga exempel på fruktansvärt misskötta statliga bolag med få undantag. Det faktumet kan man helt enkelt inte trolla bort.
Men låt oss strunta i ideologi för ett tag. Jag tänkte snarare påvisa att statliga räddningsaktioner av just SAAB är en dålig idé då det knappast kommer att lyckas, även med de båda Johans referensramar:
1. Det smärtar att säga det, men till skillnad från de flesta andra bolag som stater över världen nu försöker rädda är inte SAAB i kris för den nu rådande lågkonjunkturen. Nej SAAB sålde även för få bilar under förra högkonjunkturen och har gått med förlust år efter år. Företaget är i dess nuvarande form en förlorare. Att förstatliga förlorare för att rädda dem är en urusel idé rent empiriskt. Det funkade inte med svensk varvsindustri och inte med brittisk bilindustri. SSAB då? Ja det är ett undantag som krävde ett stålbad där mer än hälften av företagets gruvor lades ner och mer än hälften av alla anställda avskedades och gav äntligen vinst i kassan efter år av förluster och statliga vansinnesprojekt som Stålverk 80. Knappast något som går att upprepa idag med ett bilmärke.
2. Johan Westerholm (med flera) hoppas på att via statliga forskningsprojekt skulle SAAB kunna överleva och bli en vinnare. Men till skillnad från de forskningsföretag som stater hjälpt på traven via samarbete så är SAAB ett befintligt storföretag som lever på att sälja bilar. Därmed kan inte de 95 % av SAAB som inte är involverade i utveckling gå i ide under flera år och vänta på att 5 % av företaget kanske lyckas forska fram något som gör företaget till en vinnare.
3. Det kan låta som en konstig fråga, men vad är orsaken till att SAAB skall räddas? Frågan är inte så dum som man tror. Ifall det är för att rädda jobben så har man i ett recept för misslyckande. Då kommer ju SAAB som företag ha två uppgifter eller kanske tre, nämligen att gå med vinst och hålla så många svenskar som möjligt sysselsatta och satsa på alternativa energikällor. Vad händer om dessa två eller tre uppgifter står mot varandra? Vilken är viktigast? Detta ger ett enormt utrymme till årliga förluster, och dåliga produkter. Se exempelvis på statliga Vattenfall som de senaste regeringar oavsett blocktillhörighet haft problem med. Företaget har som uppgift att gå med vinst, leda miljöutveckling och hålla delar av vårt svenska elnät svenskägt. Nu klarar de inte av att uppfylla något av dessa mål, vilket inte är konstigt då de står mot varandra.
Så vad är då anledningen till varför en statlig räddningsaktion skulle lyckas? Kom igen såssar!
0 comments:
Post a Comment