Bistånd skapar talibanterror i Afghanistan

Den svenska militära närvaron i Afghanistan har åter kommit i strålkastarljuset efter våra soldater fick ett bejublat kungligt besök, samt Expressen skall öppna en redaktion på plats. Just svensk närvaro kan mycket väl bli en valfråga i år då den belyser skillnaderna mellan blocken. Orsaken är att alliansen är fullständigt enig i frågan medan de rödgröna uppvisar en lika fullständig oenighet. Det är allt ifrån en socialdemokrati som är helt samstämmiga med de borgerliga partierna om det nödvändiga med militär närvaro för att möjliggöra civil uppbyggnad av landet, till ett vänsterparti som verkar se våra soldater som en ren ockupationsmakt. Jämför den socialliberale sossen Johan Westerholm, med vänsterpartiets Ali Esbati och det står klart att det är två åsikter man aldrig kan jämka ihop, varken med kofot eller vaselin. Däremellan står ett veligt miljöparti som inte vet vad de vill, splittrad mellan pacifistiska gräsrötter och proffspolitikernas vilja att sitta i en regering.

Kritiken mot svensk militär närvaro i Afghanistan har i mellan gått över gränsen till anklagelser att våra soldater skulle vara legoknektar i den stora Satans ockupationsmakt (alltså allmänna amerikahatares benämning av USA), vilket har kombinerats med påståenden om att talibanerna skulle vara en befrielserörelse. Bland annat Lars Ohlys favoritblogg har framfört dessa åsikter. Något mer balanserade kritiker brukar framhålla att militär närvaro förhindrar det civila biståndet. Orsaken är, enligt kritikerna (bla DN-kultur), att motståndet ökar i takt med ökad västlig militär närvaro. Men jag anser att detta är ett logiskt felslut som är väldigt typiskt för vår egen väst-hatande vänster. Den går ut på att man aldrig tillskriver västs fiender några egna övertygelser eller initiativförmåga. Nej allt från talibanattacker i Afghanistan, 9/11, London- och Madrid-attentaten, eller attentat och hot mot enskilda konstnärer, påstås vara simpla reaktioner på vad vi gör i väst. Om inte USA eller väst hade funnits, verkar vår vänster tro att dessa terrorister hade varit fredliga bönder eller småskollärare som undervisar barn i demokrati, mänskliga rättigheter och delad föräldraförsäkring. Att talibaner och Al Qaida har en egen agenda och egna ideologiska mål tycks vara uteslutet.

Men mycket tyder på att det är precis tvärtom, nämligen att de civila bistånden skapar ökat motstånd mot den militära närvaron. En vän tipsade mig under Julhelgen om en intressant artikel i Time av Aryn Baker. Där beskrivs det hur talibanerna lokalt snarare fungera som en kvartersmaffia. Det är tämligen långt från den ädla motståndsrörelse som vissa svenska kommunister vill beskriva dem. Visserligen verkar den nationella talibanorganisationen leva på knarkhandel (ca 70 miljoner USdollar/år), men lokala grupperingar försörjer sig snarare på utpressning, kidnappning och beskyddarverksamhet. Förutom lokala bönder och affärsidkare så är alla de civila byggprojekt, med vägar, skolor och sjukhus initierade av biståndsorganisationer givna mål. Orsaken är att i jämförelse den annars söndertrasade Afghanska ekonomin, så är biståndspengarna en synnerligen dominant del. Det har därmed blivit mer regel än undantagg att civila entreprenörer som bla FN använder sig av, betalar en given beskyddaravgift till den lokale talibanledaren som sedan använder pengarna till att avlöna sina gangstrar och självmordsterrorister likt den som slog till mot en amerikansk bas nyligen.

Risken finns att biståndskulturen i samklang med en svag och korrupt centralmakt cementerar talibanerna som en maktfaktor i landet likt maffian på Sicilien, fast då betydligt värre. "It becomes a self-sustaining war, a self-licking ice cream" beskriver en rådgivare till afghanska regeringen. Snarare poängterar detta faktum hur viktigt en parallell militär och civil närvaro balanserade mot varandra, behövs för att ta landet ur dess avgrund. Det fattar vår nuvarande regering i alla fall. Hur de rödgröna skall positionera sig i frågan är ett svar vi lär få vänta på… om vi nu någonsin får ett svar