Inte bara Stasi.. Bokrecension med politiska reflektioner kring vår skola

I det första inlägget på det nya året så är det redan dags för en återblick. Jag har nämligen läst klart den viktigaste svenska boken utgiven 2009. Det är professor Birgitta Almgrens avslöjande verk ”Inte bara Stasi..” som handlar om hur den östtyska diktaturen försökte och till stor del lyckades influera Sverige och inflytelserika svenskar. Det hela skedde naturligtvis med tyranniets lydiga redskap i form av naiva eller ideologiskt övertygade svenskar. De som nu tror att jag skall skriva ännu ett långt inlägg om vänsterpartiet eller/och Lars Ohlys pinsamma förhållande med DDR lär bli besviken, alternativt lättad. Birgitta Almgren intresserar sig inte nämnvärt för svensk kommunister, i alla fall inte de som tillhörde kommunistiska partier. Orsaken var att de knappats hade någon makt att tala om.

Nej de svenskar som verkligen lyckades hjälpa DDR, var socialdemokrater, fackföringsaktiva, fredaktivister och i vissa avseende kyrkans folk. Den östtyska diktaturens flaggskepp i Sverige var utan tvekan den socialdemokratiska riksdagsledamoten Stellan Arvidson (förövrigt mannen bakom statliga livstidsstipendier till författare som dagens regering avskaffat) och hans sambo folkskoleinspektören och sekreterare i Lärarutbildningskommittén Britta Stenholm. En annan inflytelserik medlöpare var biskopen Lars Carlzon. Alla tre var medlemmar i vänskapsförbundet Sverige-DDR, vilket var en organisation som helt okritiskt förde den östtyska politbyråns talan i Sverige. Det handlade ensidigt om påstådda framsteg i den kommunistiska diktaturen, utan att ett kritiskt ord fick nämnas om varken mur, dödsskjutningar vid muren, politiska fångar, människohandel eller brist på konsumentvaror.

I början var vänskapsförbundet främst involverade i att DDR skull erkännas som stat, en fråga där de också uppbackades av SSU och en uppsjö av intellektuella som exempelvis den nu så uppmärksammade Sara Lidman. Hon engagerade sig i frågan 1969, ett ynka år efter Sovjet med allierade slagit ner Pragvåren. Efter erkännandet av DDR 1972, fortsatte Sverige-DDR med att sprida propaganda. Viktiga kuggar var ABF och Folkets hus-föreningarna. Det handlade om DDR-dagar och jubileum för statens grundande, och diverse andra jippo.

Tack och lov blev inte Stellan Arvidsson & co oemotsagd. Borgerliga ungdomsförbund kritiserade högljutt när kommuner samarbetade med diktaturen i lokalt anordnade DDR-dagar. Stellan Arvidsson miste också sin riksdagsplats 1968, efter intern kritik i partiet, men var fortfarande högt aktad. När Ingvar Carlsson 1989 skulle besöka Honecker briefades statsministern av just Arvidsson. Fast det fanns ett område där katastrofalt nog de socialdemokratiska DDR-kramarna fick fritt spelrum, och det var den svenska skolan.

Svenska skolpolitiker med Stellan Arvidson och Britta Stenholm i spetsen ansåg att DDR:s skola var ett progressivt föredöme, då den svenska enhetsskolan skulle skapas. Den enda kritik som de två hade mot den kommunistiska skolan där barn militaristiskt fostrade till klasskamp var från vänster (!), att den var för resultatinriktad. Dessa två personer hade ett rikt kontaktnät bland skolbyråkrater, på lärarutbildningar, pedagogiska institutioner och var delaktiga (och drivande) i diverse statliga skolkommissioner och skolutredningar vilket orsakade att de, och DDR, fick ett oproportionerligt stort inflytande. Det handlade delvis att man tog hela koncept från DDRs organisatoriska och pedagogiska utformning av skolan. Men det handlade även om att skolböcker ofta utformades så att de gav en god bild av DDR och socialism. För att uppnå detta skickade Skolöverstyrelsen läroboksförfattare på studieresor till Östtyskland organiserade av DDR. Britta Stenholm ledde även en lärobokskommitté som under 1970 och 80-talet granskade objektiviteten i läroböcker, och den fick ett stort inflytande. Även lärare skickades på DDR-organiserade fortbildningsresor i den omfattning att det statistiskt fanns i slutet på 80-talet en lärare per skola i Sverige som hade deltagit på en sådan resa. Dessa resor ansågs av DDR vara en viktig del i att sprida kommunismen till väst, varvid en stor del av dessa kurser var ideologisk skolning i marxism-leninism.

Skolpolitik är en långsam konst då lärare och annan skolpersonal ofta stannar länge på samma arbetsplats. Initialt på 60- och 70-talet kämpade DDR-kramarna därför i uppförsbacke mot flertalet lärare. Men med tiden blev deras avtryck allt mer dominerande till den grad att Arvidson än idag kallas enhetskolans fader. När då berlinmuren föll, så försvann naturligtvis möjligheten att skriva något positivt om DDR, eller för den delen att åka på ideologiskolningsresor. Men övrigt, i inriktning, utformning och pedagogik låg faktiskt kursen fast. Det gjorde den genom hela 90-talet ända fram till att dagens regering och allians, med Jan Björklund i spetsen började utmana den. Flumskolan skulle ersättas med kunskapsskolan. Men låt oss vara ärliga och kalla Flumskolan vid dess rätta namn, DDR-skolan.

Med tanke på att socialdemokraterna, trots partiledningens önskan, inte lyckats förnya sin skolpolitik, så blir även årets val, ett val mellan alliansens kunskapsskola eller de rödgrönas DDR-skola.

Och boken då? Jo första kapitlen som ger bakgrund till DDR, svensk politik vis á vis Östtyskland är något hackiga och torftigt akademiskt skrivna. När Birgitta Almgren (intervjuad här) däremot tar sig an hur DDR influerade svensk kultur- och skolpolitik, samt djupanalyserar olika kända DDR-kramare så blir det riktigt bra. En fyra av fem.