Att förnya sig tillbaks till 70-talet

Jag skrev häromdagen att jag visst tror att socialdemokratin kan förnya sig och kämpa om medelklassens väljare om några år. Jag måste erkänna att jag blivit mer skeptisk efter att kriskommissionens medlemmar presenterats. En av dem är Morgan Johansson som efter valet 2006 menade att socialdemokraterna skulle välja arbetarna framför medelklassen (och inget talar för att han har ändrat sig). Det är ju en märklig framtidstrategi. För var någonstans i Morgans taktik passar en LO-elektriker med 30.000 i månaden in? I ett Sverige med allt större medelklass och allt rikare arbetare ter sig Morgans taktik motsägelsefull och som en jakt efter smulor. Kajsa Borgnäs är en annan av kommissionens medlemmar som skall ta hand om idédebatten. Hur det kommer att gå får vi ett smakprov av på dagen arena. Hennes övergripande analys är att den socialdemokratiska retoriken med klasskamp och rättvisa inte har hängt ihop med den politik socialdemokraterna faktiskt fört eller gett förslag till de senaste decennierna (vilket troligtvis många, även vi på Allianssidan kan hålla med om). Men enligt Kajsa är det inget tokigt med slagord och klasskampsanalys från 1850-talet, medan politiken som sossarna började föra från 80-talet är helt galen. Mer specifikt polemiserar Kajsa mot att socialdemokraterna i maktställningen drivit fram privatiseringar inom välfärden, hon verkar förespråka att arbetslöshet skall lösas med massanställningar inom offentlig sektor och kräver en ”analys av finanskapitalismen”. Ordval och problemformulering vilket lika gärna hade kunnat komma från någon i vänsterpartiets vänsterflygel.

Intressant nog verkar många andra socialdemokrater hålla med Kajsa. I valet mellan socialdemokratisk retorik, och förd politik så är tydligen retoriken att föredra. Förre S-ministern Carl Tham tycker även han att sossarna borde vara än mer kritiska till valmöjligheter och konkurrens inom vård och skola, samt att de skulle förespråkat än mer ”offentliga satsningar” under finanskrisen, helt oberoende av dess konsekvenser för svenska statskassan. Med tanke på att Anders Borg var Alliansens starkaste vallokomotiv så kan man undra hur väljarna skulle svarat på denna grekiska krispolitik. Veronica Palm anser att vallöften om sänkt skatt i landet med världens högsta skatter är att ”köpa väljarna”, och vill sluta spela på ”högerns planhalva”.

Förvånansvärt nog kombineras dessa åsikter med att det krävs förändringar av polemiken mot väljarna. Förra miljöministern Lena Sommestad skriver att enda felet med den rödgröna uppgörelsen var att den inte presenterades på rätt sätt. Så alla de före detta sossar som avskräcktes av samarbetet med vänsterpartiet har tydligen inte fattat hur bra Lars Ohly egentligen är?

Slutsatsen verkar bli att socialdemokratisk retorik skall bli socialdemokratisk politik, vilket de facto är att ta ett trettioårigt steg tillbaks i historien. Samtidigt skall socialdemokratisk retorik på något mystiskt sätt förändras för att göra dessa gamla idéer attraktiva och presenteras på ett modernt sätt, via Facebook eller nått, och vips kommer väljarna att springa tillbaka i fållan.

Jag tänker överlämna till läsarna att grunna på om detta verkligen är ett lämpligt steg in i framtiden. Men för min del undrar jag hur Morgan och Kajsas förslagna väg skall kunna kombineras med Jonas Morian Och Ilja Batljans hopp om att dra partiet mot mitten bort från Lars Ohly med RUT, ingen förmögenhetsskatt och valfrihet. Jag börjar undra om inte spännvidden av politiska åsikter inom socialdemokratin näst intill omöjliggör en modernisering som är djupare än byte av sminket. Kanske socialdemokratin måste släppa en hel del barlast på höger eller vänsterflanken så att resten kan utvecklas åt något håll? Dessutom måste vi fråga hur partiet med denna spännvidd kan hållas ihop. Det förbindande kittet verkar ju vara partiets historia, och att man varit vid makten. Men historieböckerna på Arbetarnas Bildningsförbund bleknar med tiden och vid nästa val har sossarna varit från makten i 8 år.

Ps1. Så det blir en extrakongress trots allt där socialdemokraterna skall försöka staka ut sin framtid. Får se om det blir något av det. Om det nu blir tal om reell förändring och förnyelse så lär det bli rosornas krig inför allmänheten om inriktningen. Men om det sker i tyst samförstånd, då är det ytterliggare ett sminkbyte.