När blev enskilda politikers privatekonomi sakargument? Igår?

Än en gång skall det parti som högljutt klagat på smutskastning nu sänka ribban ytterliggare i denna valrörelse. Jag menar naturligtvis socialdemokraterna. Det räckte nämligen inte att Ibrahim Baylan försökte göra politik av paret Reinfeldts privatekonomi. Nu skall en hel kampanj fortsätta på samma spår. De försvarar sig att med att ”det inte är smutskastning” utan ”bara fakta”. Det är ett rent tramsigt försvar. Hela kampanjen implicerar liksom Baylans låga angrepp på att Reinfeldt tydligen omöjligen kan föra sin politik av egen övertygelse om vad som är bäst för Sverige, utan att snarare snikna privatekonomiska skäl är orsaken. Det är ren klassisk vänstersmutskastning, nämligen att en framgångsrik politiker (som därmed ofrånkomligen tjänar bra) omöjligen kan vara för något annat än skattehöjarpolitik. Vänstern vill tydligen intw debattera sakargument, utan bara åsiktsmotståndarens mystiska dolda agenda..

Men visst, negativt kampanjande kan vara rätt fyndigt och är utan tvekan en del av en valrörelse. Men det är ju så typiskt att det kommer från det parti som unisont skriker som en stucken gris så fort någon nämner att Sahlin missbrukat offentliga medel. Att samma parti som startat någon form av hemsida kallad ”tvättstugan” för vad de anser vara lögnaktig och felaktiga utspel (ja naturligtvis bara från alliansen) utan tvekan är det parti som går längst eller skall jag kalla det ”lägst” i just negativt kampanjande.

Nu tror jag likt många andra att det här greppet inte kommer att funka heller för Mona Sahlin. Orsaken är trovärdighet, och där har helt klart Fredrik Reinfeldt ett ordentligt övertag över henne. Det övertaget blev inte bättre av de rödgrönas uppgörelse om Afghanistan, med tillbakadragande från 2011 till 2013. Analytiker har främst pekat på att detta är ett svek mot afghanerna och gör Sverige till en pariastat i utrikespolitiken. Det är kritik jag håller med om. Men det är inte den enda följden av att sossarna anammat Lars Ohlys syn på konflikten med talibanerna. Det andra är att Mona Sahlin helt tydligt sålt sin egen åsikt. Bara två veckor tidigare skrev Mona i den socialdemokratiska tidningen AiP att utländsk militär närvaro kommer att behövas långt efter 2014. Nu, fjorton dagar senare så försvarar hon den rödgröna uppgörelsen såsom det vore hennes egen åsikt. Men vi väljare kan ju svårligen dra någon annan slutsats än att Rosenbad är viktigare för Mona än att hålla sitt ord. Efter att ha avslöjats med en sådan svaghet så är det inte lätt att komma undan med att smutskasta någon annan.

Andra om (S)mutskastningen: Ring Broman, Ingerö, Subjektiv, Edvin Alam, Lake