Abandon ship pirates

I och med Sverigedemokrater i Riksdagen, en Allians några frågor från egen majoritet och dunderbesvikna sossar så kommer en hel del annat i skymundan. Piratpartiets valresultat kan knappast ses som något annat än ett fiasko, visserligen väntat, men trots allt fiasko. Det gick helt enkelt inte att samla tillräckligt många pirater för att komma in i Riksdagen, eller för att få 2,5 % för partistöd, och inte ens tillräckligt för att bli en meningsfull proteströst. För om för få protesterar så finns det ingen anledning för de etablerade partierna att lyssna och 0.64% är ganska futtigt. Det vore troligtvis på sin plats för piraterna att syna valfiaskot på samma sätt som sossarna nu gör. Hur kunde det bli så här? Eller snarare, hur skulle det inte ha kunnat bli så här?

Jag tror mig ha förstått den drivande tanken bakom Piratpartiets skapelse. Genom att hålla nere valfrågorna till ett minimum (3 st) hoppades man kunna samla så många FRA-kritiker som möjligt, oavsett tidigare eller ingen partitillhörighet under ett flagg, nämligen Jolly Roger. Då hoppades man kunna skapa en kritisk massa som inte bara skulle komma in i Kalle Anka-parlamentet i Strasbourg/Bryssel, utan även Sveriges Riksdag.

En utmärkt plan på papper, men det gick inte. Rätt många människor har mer än en sträng på sin politiska lyra och vill troligtvis få utlopp för dessa åsikter också. Det skulle vara omöjligt i ett Piratparti med 3 valfrågor som tänkte använda alla andra politiska frågor som rena rama handelsvaror mot andra partier som skulle kunna tänka sig att stödja piraterna i sina tre valfrågor. Det andra problemet är just att piratpartiet hur som helst inte höll nere valfrågorna på ett minimum. Förutom integritetsfrågorna så finns där en ful fisk, nämligen partiets motstånd mot läkemedelspatent. Denna katt bland hermelinerna är ju snarare ett krav som annars luftas på Ung Vänsters molotovcocktailtillverkarmöten och har en kraftig vänsterslagsida med sin antikapitalistiska skepsis mot läkemedelsbranschen. Dessutom har piratpartiledningen skött frågan synnerligen uselt, genom att upprepande och politruklikt rapa upp en bunt dåligt underbyggda (och ibland direkt lögnaktiga) påståenden om varför läkemedelspatent skulle vara så hemskt och varför läkemedelsbranschen skulle vara så ond. Partiledningen har inte på något sätt varit beredda på att utbyta några argument och resonemang eller ens ta tillbaka direkt felaktiga påståenden i frågan, utan igen bara repeterat vad de tidigare sagt (mina duster med piratpartiet kan läsas här). När inte ens särskilt många annars övertygade piratpartister verkar hålla med partiledningen i frågan, så är det inte konstigt att det snarare blev ett sänke än ett lyft för Piratpartiet.

Lägg därtill en partiledare, Rick Falkvinge, med starkt konspirationsteoretisk drag, som bråkat med andra inom partiledningen, klagat på polisen när de söker efter försvunna, känner sig förföljd av elektroniska bibliotekskort och gett väldigt konstiga svar på om spridning barnporr skall vara brottsligt, och vips så får partiet en kucko-stämpel.

Jag tror att det blir omöjligt för Piratpartiet att hämta sig från fiaskot. Men det finns andra alternativ att driva vidare integritetsfrågor. Betänk vilket enormt engagemang många aktiva piratpartister visat upp de senaste två åren. Det är ju något som är starkt eftertraktat i de gräsrots-åderlåtna etablerade partierna. Tänk om piratpartisterna spred sig som aktiva i de partier de föredrar i andra frågor. Och att piratpartiet istället hade fungerat som ett stödjande nätverk för integritetsvänner i alla partier. Det hade gett råg i ryggen på de som känner sig övergivna eller ensamma i sin kamp, och det skulle ge ett kader av partifunktionärer som skickade in mängder av förslag och krav på att integritetsskydd i alla partier. Det tror jag hade gett större genomslagskraft i långa loppet än att försöka brottas med de stora drakarna i Riksdagsval.