En mer positiv valanalys..

Valnattens inlägg blev en smula avhugget då det skrevs under sömnens starka inverkan. Vad jag utelämnande var att valet är en epokgörande Alliansvinst. Det är något stort som Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund fixat. Betänk hur regeringen Bildt blev utklassad efter en mandatperiod. Men Alliansen blev faktiskt återvald med fler röster i år än 2006. Det är fantastiskt. Orsaken är många. Framförallt har moderaterna förvandlats från ett sänke för de övriga partierna till en raket. De förknippas inte längre med en kostymklädd snobb med attachéväska som kör en BMW, utan har mycket bredare klang i samhället. Samtidigt har de borgerliga partierna bundits upp i en trovärdig allians i och med att folkpartiet övergivit snällismen och centern anammat sin borgerliga väljarbas efter Olof Johansson och Dalheus ambivalens. Resultatet blev en blockpolitik som inte sossarna har kunnat vinna över, då det lurade in dem i samma hörn som Ohly.

Socialdemokratin har därmed sjunkit under det som vi för några år sedan trodde var möjligt. En hel del är säkert demografiska förklaringar. Sossarnas dominans har varit beroende av en åldrande grupp människor i avfolkningskommuner som var trogna sitt parti sedan födseln. I dag krävs det mer av en socialdemokratisk politiker än att dra fram några gamla slagord och kalla moderaterna för barnätande monster. Krigs- och katastrofretoriken från Sveagatan 68 har äntligen blivit en belastning när väljarna inte känner igen sin egen vardag. Men samarbetet med kärnkraftskritiska miljöpartister och Ohlys röda garde sänkte partiet ytterliggare, och det gjorde även Mona Sahlin veliga ledarskap.

Nu tror jag inte man kan räkna bort socialdemokraterna. Visserligen finns det gott om destruktiva krafter inom partiet som vill hålla fast i det rödgröna samarbetet och anser att valresultatet är beviset på att flörten med medelklassen är dödfödd. Naturligtvis är det de utvecklingsfientliga skånesossarna som vägrar se sanningen vitögat samt personer likt Nalin Pekul som inte verkar tycka att Mona Sahlin kan göra något fel, utan väljer att skylla valresultatet på att väljarna skulle vara kvinnohatare. Men det finns också gott om medelklassossar som tänker kämpa om partiets fortsatta inriktning likt RUT-förespråkaren och motståndaren till förmögenhetsskatt Iljan Batljan. Med detta katastrofval så finns det en större chans för att de senare skall få sin vilja igenom

Om sossarna, till skillnad från de senaste fyra åren, klarar av att förnya sig till att appellera nya medelklassväljare kan vi få ett synnerligen intressant och annorlunda politisk landskap. Det skulle innebära en borgerlig sidan av politiken dominerat av moderaterna med ganska avskalade och försiktiga borgerliga värderingar ungefär som idag. Till höger om dem skulle de övriga mindre Allianspartierna positionera sig, med mer tydlig liberalism och mer refomivrande politik i form av centern med att avskaffa LAS och mer företagsvänlighet, ett folkparti som vill ha Euro, Nato och avskaffad värnskatt, samt KD med sina mer konservativa men trots allt frihetliga drag. Rätt nära moderaterna skulle vi därmed finna en moderniserad socialdemokrati, som bla skulle vara för RUT, för valfrihet i skola och vård samt mot förmögenhetsskatt. Till vänster om sossarna skulle vi troligtvis funnit miljöpartiet som snarare gått åt vänster de senaste fyra åren, vilket tydliggörs med partiledningens tjat om att vägra göra upp med Alliansen beroende på de stora ideologiska skillnaderna. Samt ett totalt isolerat, men möjligen något större vänsterparti förstärkt av några procent vänstersossar. Någonstans passar även SD in, men det är just nu svårt att hittills säga var.

Ett sådant politisk landskap skulle visst bli mindre ideologiskt och snarare en främst en fajt om medelklassens gunst. Regeringskoalitioner skulle kunna variera i innehåll förbehållet att knappast vänsterpartiet och möjligen inte ens miljöpartiet skulle vara påtänkta partners. En del kanske lyfter på ögonbrynet att min framtidsvision påminner om en hel del bittra vänsterväljare som hoppas på blockpolitikens död. Men märk väl att mitt förbehåll är att socialdemokratin faktiskt överger sitt eget block. Men det är inget drömscenario för borgerliga partier, som snarare hoppas på att de rödgröna samarbetet skall bestå, så att Alliansen kan fortsätta sitt oavbrutna segertåg några mandatperioder till. Däremot tror jag att medelsvensson och mittenväljarna kan föredra att politiken handlar om frågor som berör deras vardag, istället för idag om var amerikanare skall få ha soldater, om vilken förälder politiker tycker skall vara hemma med barnen eller hur stora företag skall vara för att tvingas göra en genusplan.

En intressant vinkel på detta är var SDs väljare passar in i denna ekvation. Ser jag från ett malmöitiskt perspektiv så är det tydligt att det finns många som inte håller med om den positiva framtidssynen med bro, citytunnel och Västra Hamnen jag har. Det handlar inte bara om invandrare i Rosengård som befinner sig i hopplöst utanförskap. Det finns även många besvikna etniska svenskar i före detta socialdemokratiska fästen som Almgården vilka nu lagt sin röst på SD. En grupp är förstagångsväljande killar med låg utbildning, andra är pensionärer som känner sig otrygga i staden. Men medan SAP har slutat appellera dessa väljare så har inget annat etablerat parti ens försökt ta dess plats. SD har blivit en logisk röst i dessa områden.
Går det att ändra på? Intressant nog verkar Rosengård och Almgårdens väl hänga samman. Jag tror att socialdemokraterna får svårt att ta tillbaks dessa väljare, liksom moderaterna som allt mer kommer att förknippas med etablissemang. Det dessa partier kan dra till sig dessa väljare med är rättspolitiken. Men det lockar främst pensionärer. Men bådas försvar av den svenska arbetsmarknadsmodellen ligger dem i fatet. Däremot borde de mindre borgerliga partierna kunna ha en hel del att hämta där. Väljarna här är också grupper, likt en del i Rosengård som har svårt att ta sig in på en arbetsmarknad med höga barriärer. Motstånd mot LAS, förespråkande av lärlingsplatser och ungdomslöner skulle kunna locka dem. Men det kräver också att även de små borgerliga partierna kan förändra och utveckla sig som partier, och sin framtoning.