Reclaim the streets 2.0, eller Attac 3.0?

Det finns något synnerligen oärligt när någon släpper en gammal produkt under ett nytt namn. Antingen handlar det om en ny bilmodell som är exakt likadan som den förra fast den har en ny bokstavskombination fastklistrad på bakluckan, eller varför inte en ny version av ett datorprogram som är på pricken likt det gamla, men nu har den försäkrande men missvisande betäckningen 2.0. Intressant nog är inte detta ett marknadsföringstrick som är isolerat till vissa marknadsaktörer i vårt kapitalistiska system. Det används lika mycket av de fåhövdade sekter som hoppas på att ersätta kapitalismen med något annat, vilket alltid visar sig vara socialistisk planekonomi. För tio år sedan kallade de sig för Attac. När väl allmänheten och media förstått att det var något väldigt snarlikt med i stort sätt samma agenda och med exakt samma (fåtaliga) aktiva medlemmar som allehanda övervintrade sovjetsekter från 70-talet, eller 80-talets KGB-styrda fredsrörelse, föll mediaskuggan över dem. Attac blev en socialistisk sekt bland många andra dit de fåtaligt aktiv sprang på möten utan att någon utomstående brydde sig. Sedan kom den nya versionen ”reclaim the streets” med en något annorlunda marknadsföringploj, nämligen våldsamma så kallade ”gatufester” som var ett nytt ord för regelrätta kravaller (vilket lever kvar i den nya rörelsen). Men så mycket nytt folk var det inte, och inte heller några nya idéer på hur samhället skall utformas. Dödsstöten blev när en gatufest planerades till Rosengård, och invånarna i denna stadsdel inte ville att de bråkiga medelklassungdomarna skulle föra deras talan, utan helt sonika jagade bort dem.

Nu har vi en ny version av samma rörelse, nämligen Occupy-rörelsen. Dess marknadsploj är att den har sitt ursprung i USA, med demonstrationer på Wall Street. För oss som bott i USA är detta inte mycket att komma med. Det har sedan länge funnits planekonomiska sekter i det stora landet i väster. Men som vanligt ser varken media eller vissa kändisar igenom sminket på grisen. Paul Krugman ger de amerikanska aktivisterna sitt stöd, vilket tyder på hur dåligt insatt han är. Bakom rörelsen i USA finns Adbusters var grundare anser att det är intressant med bankmännen etnicitet. ”hälften av dem är judar” har han tidigare skrivit. Är det något som Krugman vill förknippa sig med? Göran Greider påstår att det är något ”nytt och spännande” vilket säger mer om Göran än Occupy-rörelsen.

Occupy-rörelsen har mycket gemensamt med sina föregångare. För det första, den må ha sin egen specifika orsak till att den skapas. I detta fall räddningspaketen för banker under finanskrisen (vilket inte skedde i Sverige där ekonomisk hjälp gavs i utbyte mot aktier) och marknadens egoism (som inte är så dålig). Men när man börjar skrapa på ytan så är det alltid målet en total ersättning av dagens kapitalistiska system, alltså tung vänsterextremism. Vid rapportinslaget igår vad det just det som alla intervjuade demonstranter önskade. En av dem, en välklädd tvåbarnsmor med en sådan där dyr trehjulig barnvagn proklamerade att det är kapitalismen som plågar oss alla. På vilket sätt hon själv plågas i sitt uppenbara välstånd diskuterades ej. För det andra, Occupy-rörelsen går i alla vänsterextrema rörelsers fotspår sedan bolsjevikerna när den enträget påstår sig föra majoritetens och de fattigast åsikter, utan någonsin ha frågat dessa massor. 99 % står det på flera plakat vilket symboliserar att de skall företräda 99 % av alla medborgare. Det är något som brukar sluta med pinsamma reträtter när massorna öppet reagerar mot att kulturkoftor ifrån medelklassen lägger ord i munnen på dem. För det tredje så är rörelsen exakt liga vag och oduglig som sina föregångare på att beskriva alternativet till kapitalismen, eller vad man egentligen vill göra. Dess svenska gren fick sitt mediala genomslag på frukostnyheterna några dagar sedan då två unga kulturarbetare med konstiga kläder satt och svamlade i TV-soffan. Maken till nonsens och okunnigt dravel var det länge sedan jag hört. Det främsta de åstadkommit i något tält utanför Riksbanken samt mordiska och våldsförhärligande slagord.
Jag ger Occupy-rörelsen tre månader. Därefter kommer det att vara uppenbart för alla att det endast är en samma gamla förespråkande av planekonomi i en ny förpackning. Till dess har de troligtvis gett oss några goda skratt.

Tacka vet jag dissidenter i diktaturer som snarare kämpar MOT planekonomi. Jag vill därför ta tillfället i akt och skänka en tanke åt Laura Pollán, grundaren av oppositionsrörelsen Damas de Blanco på Kuba, som gick bort igår.