Utan ett enat parti blir det svårt för Håkan

Marken blir allt osäkrare under Håkan Juholt och frågan är om han kan stanna kvar. Nu vill jag inte skriva mer om den tekniska eller moraliska frågan om den socialdemokratiska partiledarens ersättning för logi, eller för den delen förundersökningen. Allt vettigt som kan sägas är redan sagt. Vad jag däremot inte kan hålla mig ifrån är den interna socialdemokratiska spörsmålet huruvida Juholt skall avgå eller ej. Frågan är just intern. För vad jag och andra borgerliga kärnväljare tycker har ingen betydelse, och borde inte ha det heller. Jag har ju lågt förtroende för Juholt som presumtiv statsminister för att han är socialdemokrat, oberoende av skandaler.

De som bestämmer Juholts framtid är delvis dessa möjliga väljare som gömmer sig bakom ordet ”opinionen”, men framförallt är det socialdemokratiska partiet och dess medlemmar. Hur står det till med stödet inom S? Läser man på S-info där en mängd socialdemokratiska gräsrötter huserar med sina bloggar så verkar det råda fullt inbördeskrig. Somliga kräver helt öppet att deras partiledare skall avgå, medan andra kallar de med sådana krav för ”(s)kitstövlar” och menar smått absurt att den egna ledaren inte gjort något fel alls. Samtidigt luftar vissa ganska grov kritik mot sin ledare på svenskans debattsida, vilket möjligen kan tolkas som ett förtäckt krav på avgång.

Även i partiledningen verkar stödet till Juholt i bästa fall vara ljummet. En av de få som med kraft tar sin partiledare i försvar är riksdagsmannen Peter Persson, som skyller medierapporteringen på rena förrädare som enligt honom är en ”liten klick som säger att de är socialdemokrater men som jobbar för Svenskt Näringsliv och i konsultbranschen”. Men förutom dessa konspiratoriska och hysteriska anklagelser mot partivänner så verkar det stå skralt till med uppbackningen. Någon av dem som vill vara anonym har till och med skvallrar till media att partiledaren skall övertalas att avgå. Morgan Johannsson verkar öppet ganska purken över att han, enligt egna uppgifter, övergavs och hängdes ut efter förslaget om att svenska medborgare av utländsk härkomst skall kunna utvisas. Andra i den innersta kretsen är istället upprörda över att Juholt tillät Morgans och Ilmars utspel överhuvudtaget. Lägg därtill att partiledarens egen assistent gjort uttalanden som kan fälla den egna chefen, och alla läckor med information angående den senaste veckans skandaler vilket måste ha kommit från någon socialdemokrat i den innersta kretsen. Med andra ord verkar Håkan stå ganska ensam i mediablåsten. Hur kan det komma sig? Hur kan en nyss vald partiledare som blivit uppburen som den nya frälsaren för rörelsen vara så övergiven några månader senare?

Orsaken beror inte primärt på skandalen i sig. Jag tror att Håkan Juholt har många fiender men få vänner inom det egna partiet. De som brukar benämnas som högersossar har allt sedan hans tillträde varit skeptiska mot en partiledare som tillhör partiets vänsterflygel. Håkans rätt extrema ideologiska krumbukter i tal sedan makttillträdet knappast har gjort saken bättre. Det har signalerat att sossarna är inne i en kraftig vänstergir i politiken, vilket högerfalangen naturligtvis ogillar. Problemet är att Juholt samtidigt lyckats alienera sin egen maktbas, nämligen partiets vänsterflygel. Skuggbudgeten som formligen slaktades av den egna riksdagsgruppen uppvisade snarare att Juholt inte tänkte följa upp sin kraftiga vänsterretorik med tillhörande politik. Även om partiledaren tvingades backa så förlorade han avsevärt i trovärdighet hos dem som stött honom på vägen mot makten. Socialdemokraterna kan även delas upp i en mer invandringspositiv del (personifierat av Sahlin) och mer isolationistisk blue collar-sossar bestående av dem som varit negativa till den fria rörligheten av arbetare inom EU (hur många minns ropen ”Go Home” på Waxholm?). Den senare gruppen är besviken på att Juholt svek Morgan Johansson (för övrigt även en ledande vänstersosse), och den förra är förfärade på ryktena att Juholt skall ha gett Morgan grönt ljus till utspelet. Till denna dödliga mix av besvikna partimedlemmar kan även räknas dem som rent generellt har förfärats av sin partiledares återkommande dunderklantiga utspel sedan tillträdet och bävar inför en liknande framtid. Förutom de ovan nämnda har vi pensionsuppgörelsen som SACO och TCO inte ville ta i med tång och turerna kring Libyeninsatsen där sossarna ville ge ett sorts militärt bidrag som ingen ville ha och Håkans val av medarbetare från partiets tredjesortering.

Den övergripande slutsatsen är att Juholts problem inte bara ligger i den högst befogade skandalen eller det allt hetsigare mediadrevet där allt mindre misstag nu faktiskt blåses upp till stora proportioner. För det är sossar och bara sossar som avgör Håkans framtid. Vad moderatbloggar skriver har ingen påverkan, och obskyr kritik mot Carl Bildt eller Berlusconis överlevnadsförmåga är irrelevant. För med rätt sorts uppbackning från det egna partiet så borde Håkan Juholt, visserligen rejält vingklippt, kunna reda ut stormen. Det som talar mot den socialdemokratiska ledaren är att han inte har så många vänner kvar i det egna partiet.