Självrannsakan eller skylla ifrån sig, vad väljer sossarna?

Det här har varit en stormig vecka för socialdemokraterna. Förutom det interna trasslet med skuggbudgeten och att Ilmar Reepalu och Morgan Johansson gav bort ett riktigt kompispass till Sverigedemokraterna när de föreslog att svenska medborgare av utländsk härkomst skulle kunna utvisas från Sverige, så har alltså Håkan Juholt himself fastnat med fingrarna i syltburken. Han har kvitterat ut 160000 kr för ersättning av dubbelboende som han inte hade rätt till, trots att han påmints om regelverket flera gånger. Det är synnerligen intressant men samtidigt ett mysterium för oss utomstående hur rörelsen reagerar på att vara skild från regeringsmakten under en längre tid. För under Juholt verkar socialdemokraterna som ett herrelöst fartyg som håller på att nedmonteras mitt ute på Atlanten av dess egen besättning och dess egen kapten. Men det som verkar vara mest skilt från verkligheten är socialdemokratins syn på sig själv. Morgan Johansson skrev på Newsmill för två dagar sedan att ”Vi [Socialdemokraterna] står över borgarnas hätska personkampanjer”. Det är symptomatiskt för den socialdemokratiska självbilden. All kritik mot det egna partiet, dess ledare eller andra företrädare är alltid osakliga personliga påhopp. Socialdemokraternas egna utspel mot Alliansen, dess ledare och företrädare är däremot alltid höjden av saklighet.

Men kommer någon (förutom lake och Johan) ihåg hur det lät för ca en månad sedan då socialdemokraternas torpeder inom tabloidpressen (Aftonbladet förstås) försökte uppfinna en skandal och placera den i famnen på Annie Lööf? Tidningen försökte göra något skamligt av att Annie använde sig av den ersättning av dubbelboende som riksdagsledamöter har rätt till, trots att hon följt reglerna till punkt och pricka. Intressant nog hoppade en del socialdemokratiska gräsrötter på drevet, som tex Johan Westerholm, Peter Andersson på Röda Berget, Martin Moberg och Annika Högberg. Annie är en ”fifflare” menade dessa sossar. Men hur låter det idag när deras egen ledare inte bara använt samma ersättningssystem, utan dessutom fuskat med det? Vilka epitet har dessa socialdemokrater sparat åt sin egen ledare? För hur var det nu med de där hätska personkampanjerna och sakligheten? Finns det någon riktig självrannsakan inom socialdemokratin? Eller har det där eviga dubbelspelet när Alliansens ersättningsnivåer beskrivs som barbari och socialdemokraternas som är några tiokronor högre beskrivs som höjden av medmänsklighet färgat av sig till den grad att de egna politiska företrädarna skall bedömas på andra grundvalar än Alliansens politiker?



Det är med andra ord fler än Håkan själv som lär förlora i trovärdighet på denna cirkus.