Det började som en skälvning…

I helgen skrev Isobel Hadley-Kamptz att det börjat uppstå en borgerlig och/eller liberal EU-skepsism. Jag var tydligen på tok för kritisk av Isobels uppskattning. Något börjar faktiskt hända. Johan Norbergs extremt välskrivna debattartikel om EU i Expressen är redan en klassiker uppskattad av många trots att den har mindre än ett dygn på nacken. Vad sägs om denna pärla till mening:

”Att som den europeiska eliten bara svara att det kräver "mer Europa" duger inte när ett skäl till folks raseri är att de redan har tvingats svälja en kraftig dos "Europa" som de inte röstat för - eller ombetts att rösta om igen tills de röstar rätt.”

Dessutom är Johan inte ensam. Liberalnestor, Carl Rudbeck skrev i förra veckan en kolumn där euron beskrivs som ett monster. En härlig motvikt mot de annars folkpartistiska ledarkrönikorna i sydsvenskan och DN som till och med mässar att vi borde ansluta oss till euron för att Sverige skall kunna få en ”central position i morgondagens EU” (Mmm visst, och Österrikes inflytande är så ofantligt stort i eurosamarbetet när jättarna Tyskland och Frankrike sätter rytmen?).

Det verkar vara upplagt för en försiktigt positiv hållning för oss liberaler som anser att EU är på fel väg, får på tok för mycket makt och baserat allt för mycket på att dela ut bidrag. Men jag vidhåller att något fortfarande saknas. För om en borgerlig EU-skepsis skall få genomslagskraft krävs partipolitisk förankring. Det är rent ut sagt sorgligt att parlamentarisk EU-kritik är begränsat till planekonomiska Castro-kramare och husvagnsrasister. För min del hoppas jag på att Centerns liberala idéutveckling landar i en sådan position. Det finns en hel del liberala stjärnor i laguppställningen som skall vara med i visionsutvecklingen, så möjligheten finns.