Blir det verkligen bättre utan Berlusconi?

Den mest hatade företrädaren för sitt land i demokratiska Europa har kastat in handduken. Berlusconi avgick igår som han lovade efter att hans sparpaket godtogs. Det är många som väntat likt barn på julafton på detta, inte bara vänstern, utan även liberaler och konservativa som både varit oroade för hans populism och upprörda av mutor och hans allmänt korrupta beteende. Tidningen the Economist hade i början av 2000-talet en serie artiklar och omslagsbilder där de krävde att Berlusconi åtminstone skulle bemöta anklagelserna om mutor. Rykten säger att Berlusconi lät sina underhuggare köpa upp i stort sätt alla lösnummer av Economist i Italien just för att omslagsbilden skulle skada honom. Men trots att rikedom och eget mediaimperium naturligtvis varit till Berlusconis fördel så får vi inte glömma att kritiken mot honom alltid varit öppen och riklig i andra italienska medier. Italien har inte varit ett Ryssland där Putin-kritiska journalister helt sonika har mördats.

Men frågan är om vi har något att fira. Vänstern borde åtminstone tona ner sitt festande. Det var ju inte väljarna som tvingade bort Berlusconi. Det var marknaden. Marknaden har det senaste året allt mer visat sin skepsis mot ett Italien med enorm statsskuld, en slösande statsförvaltning, och en regering som i stort visat sig vara både oförmögen till kraftfulla reformer, och knappt beredd att ens inse sin prekära ekonomiska situation. Berlusconis fall påvisar nämligen att i dagens politiska klimat så sitter ingen regering säker som inte följer de grundläggande ekonomiska lagarna. Marknaden godtar inte att länder spenderar pengar som de inte har. Det betyder samtidigt att rätt få vänsteralternativ i Europa ens skulle överleva vid makten om de lyckades vinna val. Men låt mig gissa att vi inte kommer att höra något skanderande om ”marknadens diktatur” nu i dagarna.

Men det är inte bara vänstern som borde vänta med segerskålarna. Berlusconis överlevnadsförmåga genom åren har nämligen en logisk förklaring. Nej den handlar inte om hans mediaimperium. Det vore att överskatta Berlusconis makt och underskatta den italienska väljarkåren. För trots Berlusconis omfattande, ja i det närmaste monumentala brister så har han föredragits av de italienska väljarna. Orsaken är snarare att alternativen avskräcker. Italienska vänstern har varit splittrad och dessutom beroende av kommunistiska ytterlighetspartier. Italienska högern är utan Berlusconis förmåga att snickra ihop koalitioner en grälsjuk massa småpartier med tokiga förslag likt Lega Nords plan att dela Italien i nord och syd samt bygga en mur däremellan. Till detta tillkommer några EU-byråkrater (landets näste ledare Mario Monti är ett exempel) som visat sin oduglighet genom att skapa dagens Europeiska bidragsunion med stort ekonomiskt och demokratiskt underskott. Frågan är helt enkelt om Berlusconis efterträdare blir bättre, eller om de ens klarar av att styra Italien. Hotet mot Italiens ekonomiska existens kvarstår, och med det frågan om Euron verkligen kommer att överleva.

Ps läs gärna Martin Olsvennes galanta inlägg att ” Ett EU i kris måste bemötas ännu mer kritiskt”, samt Emil Källströms (Centern) debattinlägg ” En riktig EU-vän säger ifrån”. Detta är vad som behövs just nu i svensk politik. Nämligen en borgerlig EU-skepsism. Jag vill varken att min talan i EU-frågor skall föras av Björklunds Euro-kramande bara för att jag är Alliansväljare, eller för den delen av Jonas Sjöstedts EU-kritik från ett snävt vänsterperspektiv för att jag är skeptisk till EU som en bidragsunion.