Snabbkurs i propaganda om krigspropaganda

Historiska paralleller är guld värt i varje debatt. Den vänsterextrema journalisten och författaren Pierre Gilly använder det med finess och bravur när han jämför Första Världskriget med nyårskriget i Gaza. Pierre drar jämförelse med hur den engelske pacifisten sir Arthur Ponsonby påvisade att en hel del krigspropaganda från den brittiska tabloidpressen under Första Världskriget var monstruösa överdrifter. Detta använder Pierre Gilly som någon form av bevis på hur Hamas inte alls vill ha krig utan Israel vill det.

Nja att påvisa bevis är naturligtvis svårare än så, men visst låter det övertygande? Fast om man skall använda historia som måttstock för dagens konflikter bör man vara betydligt mer nogräknad än Pierre Gilly. Sir Ponsbury var nämligen med i ett större spel än så. 1919 vid Versaillesfreden rådde det politiskt konsensus att Tyskland hade startat Första Världskriget och under sin ockupation av Belgien och norra Frankrike begått en hel del vidrigheter (1-2). Fast problematiken började redan här, då segrarmakterna var rätt dåliga på få fram bevis till Tyskland skuld till krigsutbrottet. Under 20 och 30-talet förändrades denna konsensus rejält (3). Forskare och debattörer som Sidney Bradshaw Fay och Harry Elmer Barnes började skylla kriget på allt möjligt. Allt från tågtidtabeller, ryssar och en komplott med Frankrike och Storbritannien. Ja alla var skyldiga förutom Tyskland. Detta var en av orsakerna till den Appeasement-politik vis á vis Tyskland under 30-talet där västmakterna var väldigt ursäktande och förlåtande. Arthur Ponsonby var som laburpolitiker och fredsaktivist under mellankrigstiden djupt involverat i denna politik. Resultatet av det blev ännu ett världskrig, Förintelsen och ca 60 miljoner döda.

Men vi vet idag att denna förskjutning av konsensus kring Första Världskriget inte var självständig forskning. Under mellankrigstiden fanns det ett departement i Tyskland som skulle producera fabricerade bevis på att Tyskland inte bar någon skuld för kriget (3). Det var ett viktigt politisk inslag i alla tyska regeringar under mellankrigstiden och en del i kampen om att få ner krigsskadeståndet. Forskare i väst sveptes med i denna våg samtidigt som Ponsonby kom med sina avslöjanden. Tyskland blev ett offer och de vänsterintellektuella i västliga demokratierna började med denna självspäkelse som vi kan se ända in idag och vilket förövrigt representeras rätt bra av Pierre Gilly själv.

Men vad är sanningen? Ja i och med den tyska forskaren Fritz Fischer (4) och den skola inom tysk historieforskning han startade så vet vi idag att Tyskland faktiskt var i stort skyldig till krigsutbrottet. Den preussiska eliten med Moltke d.y. var livrädda för ett Ryssland på ekonomisk och teknisk tillväxt, och var villigt att riskera krig hellre så fort som möjligt än senare när den ryska björnen hade blivit starkare (5-6). Och tyska krigsbrott då? Ja även om vi stryker de mest horribla överdrifter som Pierre Gilly radar upp så finns det en hel del (7-8). I byar där tyska soldater besköts avrättades civila som straff. Civila togs som gisslan för att förhindra mer motstånd. Belgier skickades till Tyskland för slavarbetet. Man plundrade Belgien på allt användbart, inklusive plåttak. Det är visserligen inte att grilla barn över lägereld, eller avrätta nunnor, men ändå.

Undra om Pierre Gilly fortfarande vill använda Första Världskriget som referens till nyårskriget i Gaza. Jag har inga problem att göra det.

Litteratur:
1. Margeret Macmillan, Paris 1919: Six Months That Changed the World
2. Richard M. Watt, The Kings depart
3. Annika Mombauer, The origins of the First World War: Controversies and Consensus
4. Fritz Fischer, Germany’s aims in the First World War
5. David Fromkin, Europe's Last Summer: Who Started the Great War in 1914?
6. Holger Herwig, The First World War: Germany and Austria-Hungary 1914-1918
7. Barbara W. Tuchman, The Guns of August
8. Och Larry Zuckermanns the Rape of Belgium som jag inte läst i dess helhet