Mer kärnkraft…i debatten. Vad vill man egentligen på Sveavägen 68?

SSUs hövding Jutta Guteland var i morgon-TV och debatterade kärnkraft med CUFs Magnus Andersson. Som vanligt var det skralt med argument från sossehåll. Jytte skyllde detta på ”kärnkraftslobbyn” (en ruffig passning till en partivän?), och kom sedan med gamla plattityder som avfallshantering och säkerhetsrisker, vilka var aktuella för sisådär 30 år sedan. Att vi har ett färdigt förslag till slutförvar verkar på något sätt inte kärnkraftsmotståndare fästa något intresse vid.

Nåja vad ytterlighetsfalangen inom SAP tycker om kärnkraft vet vi redan. Vi vet nu också att det finns en stark intern kärnkraftspositiv falang som i stort verkar hålla med de borgerliga i frågan.

Men vad tycker partiledningen egentligen? Vad tycker de som har lotsat Sverige de flesta åren sedan 1980, och faktiskt sätt till att vi fortfarande har kärnkraften kvar 2009? Enligt Sahlins slagordsdebatterande så är de rödgröna internt överens om miljöpartiets extrema energipolitik. Jag vet inte om jag tror på det. SAPs elit är realpolitiker och inte drömmare. Sahlins nyvaknade kärnkraftsmotstånd är framtvingat av tvångsgiftet med miljöpartiet och vänsterpartiet.

Läser man mellan raderna på den något frustrerade Sahlin så skulle hon föredra långsiktighet, breda uppgörelser och möjligen bevara befintliga reaktorer så länge det behövs. Det skulle betyda väldigt länge med tanke på vad för alternativa energikällor vi har idag. Det innebär också en kontinuerlig uppgradering av befintliga reaktorer efter hand som tiden går. Alltså ett ”Nej” till kärnkraften retorisk, men i praktiken ”Ja”.

Denna åsikt är en typisk realpolitisk position hos en SAP-ledare. Man vill ha långsiktighet, man vill i egentlig mening inte att kärnkraft och energi skall bli politik, då det är ”för viktigt”. Frågan skall hållas borta från konflikt, opinionskast och vänsterpopulister.

Men politiska ämbeten borde inte bara vara ett rent förvaltande. Vari ligger visionerna? Vari ligger ansvarstagandet att tala med medborgare och väljare vad man själv tycker och tror på? Att påverka, leda och förändra opinionen istället för att gömma sig bakom kanslidörrarna och i smyg föra den politik man anser vara bäst.

Det här dock ett större problem än bara kärnkraften för SAP, utan är även tydligt inom ekonomi och utrikespolitik. Eftersom den socialdemokratiska ledningen inte tar fajten med vänstersossarna i retoriken, eftersom sossepampar nedlåter sig till klasskampsretorik á la 1920-talet i varenda 1:a Maj-tal, eftersom socialdemokraterna envisas med att associera sig mer med vänsterpartiet och all möjlig revolutionär extremism långt lååångt ut på vänsterkanten än med borgerliga partier, så kommer partiledningen aldrig kunna säga vad de verkligen tycker i en mängd frågor. Och när de väl tvingas ta ställning, som nu i och med alliansens energiuppgörelse så är de helt perplexa och upprörda över att något så simpelt som en politisk sakfråga skall stå i vägen för deras återtåg mot Rosenbad 2010.

Men vilka är egentligen hotet i svensk energipolitik? Är det alliansen som vägrat sitta still i båten, utan nu stuckit ut hakan och formerat sig kring en energipolitik som inte bara skjuter problemet på framtiden? Nej hotet i mot en seriös energipolitik förblir miljöpartiet och vänsterpartiet. Men de kommer aldrig att kunna få en Riksdagsmajoritet, om inte sossarna hjälper till. Så när Sahlin med flera anklagar alliansen för att driva en kortsiktig energipolitik så försöker de skylla det rödgröna tvångsgiftet och dess utfall på alliansen. Med andra ord, Sahlin ger Reinfeldt ansvaret för vilken knapp Sahlin själv kommer att trycka på i kammaren när kärnkraftsfrågan diskuteras efter 2010. Sahlin ger alliansen skulden för om hon själv formerar en regering där Maria Wetterstrand är energiminister. Jag gissar att inte väljarna går på den finten.