Liberala kvinnoförbund, en oxymoron?

Oxymoron, en självmotsägelse enligt wikipedia. Det är första gången jag använder det ordet. Jag skall förklara varför:

För inte så länge sedan var det fullkomligt logiskt att alla partier, inklusive de liberala, hade kvinnoförbund. Att inneha två X-kromosomer, var liktydigt med att bli behandlad som en andraklassens medborgare, både lagligt och socialt. Inte konstigt att kvinnoförbund behövdes så att kvinnor inom samma parti kunde stödja varandra i en något ljummen omgivning. Dessa förbund var då en självklar del i liberalismens kamp för ett individbaserat samhälle.

Men hur är det idag? Centerkvinnornas hövding Annika Qarlsson ansåg inför eu-valet att väljarna skulle lägga sin röst på kvinnliga alternativ, främst för att de är kvinnor. Kan ni tänka er vilket ståhej det skulle orsaka ifall en manlig politiker hade proklamerat att väljarna borde rösta på en man? Därefter slog hon på stort och anklaga unga män för att våldta. Qarlssons pudel cementerade snarare bedömningen att hon anser våldtäkt vara något som män, rent kollektivt är ansvariga för, och även rent kollektivt har ett ansvar att bekämpa, hur tusan nu det skall gå till? Våldtäkt bekämpas med polisarbete, inte politiskt korrekt engagemang. Hur tossigt hennes utspel var exemplifieras tydligt av att den enda blogg som höll med henne är driven av en person som anser det är höjden av liberalism att rösta på Schymans Fi.

Nu vill tydligen fp-kvinnorna inte vara sämre. Deras ordförande Birgitta Ohlsson som annars brukar försvara liberala värden rent globalt, har ju en förmåga att slänga dessa principer överbord så fort hon är inne på feminism i Sverige. Eftersom kollektivet av Sveriges föräldrar inte har anpassat sig till det mål som våra politiker satt upp där föräldraledigheten fördelas exakt jämt fivty-fivty, så anser fp-kvinnorna att de skall tvingas dit. Föräldrarna skall alltså inte själva kunna bestämma fördelningen, utan det skall våra politiker göra åt dem. Föräldrarna vet alltså inte längre vad som är bäst för den egna familjen, utan det vet Sveriges politrucker.

Tydligare tecken på att de borgerliga kvinnoförbunden helt har övergivit liberalismens syn på att staten skall ha mindre inflytande i förhållande till individen, att så många beslut som möjligt skall tas så nära individen som möjligt, att politiken skall hålla sig utanför våra sovrum och att det är individen och inte kollektivet som är viktigt, är svårt att uppbringa. Vidare så är det rena rama självmordsåsikter för ett parti, förutom de som försöker slåss om den knappa procent som jobbar på aftonbladets kulturredaktion, röstar på Fi, eller möjligen vänsterpartiet. Föräldrar vill bestämma själva. Men trots att Margareta Winberg är borta från rampljuset, Tiina Rosenbergs återkommande raseriutbrott gjort henne omöjlig till och med för Fi, Schyman längre än någonsin från både riksdagsplats eller ministerpost och ROKS är utskämda efter det avslöjande reportaget för några år sedan, så verkar dessa ha vunnit den ideologiska kampen. Kollektivistisk feminism verkar grassera även inom borgerliga partier, och partierna i stort lunkar vankelmodigt efter.

Man kan ju undra vad borgerliga kvinnoförbund kan göra för att främja liberalism. Möjligen avskaffa sig själva?