De Gröna Khmererna

I en mycket välbehövlig debattartikel presenterar Mattias Svensson från Neo (troligtvis med sin nya medarbetare Ingerö som källa) den senaste antidemokratiska strömningen, de gröna khmererna. De exemplifieras väl av den kända TV-meteorologen Pär Holmgren som menar att enda sättet att rädda vår planet är en diktatur som inskränker våra mänskliga rättigheter. Det finns andra, exempelvis Diana Francis som tycker att alla (utom henne själv förstås), bara skall ha rätten att föda fram ett barn per familj. Eller varför inte alla stenkastare och busar i Köpenhamn, som media har varit minst sagt ambivalenta om de egentligen skall berätta för läsarna om.

Det fascinerande är inte att ytterligheter finns, utan att just diktaturförepråkare, huliganer och extremister i klimatets namn har accepterats och behandlats med silkesvantar. Exempelvis har Pär Holmgren mottagit ett pris av miljöpartiet. Idag har Svenskan en lång artikel om en nipprig rörelse som inte gillar tillväxt och intervjuar okritisk den indiske frihandels- och teknik-hataren Vandana Shiva som faktiskt hoppas att tredje världens framtid blir en ren stenålder (utan att journalisten ens nämner den svält och fattigdom som detta hade inneburit för miljarder av människor).

Orsaken varför just extremism i miljöns namn varit immun mot kritik, är att miljömedvetenhet i växthuseffektens skugga blivigt något ingen kan kritisera. Vartenda parti ställer upp på miljöomställning och avskaffande av oljeberoende i olika grader och skepnader. Ställer man sig bredvid så lär man bli opinionsmässigt akterseglad, och det snabbt. Nu må miljömedveten i sig själv vara välbehövligt. Men likt en svängdörr som bara snurrar i en riktning har detta lett till att debatten accelererat i ett håll, och bara ett håll. Vips så har planekonomi och diktatur i miljöns tjänst nu blivigt något acceptabelt och normalt.

De som krattat manegen för denna utveckling är okritiska journalister, klimatalarmister i miljöpartiet och vänsterpartiet, men även politiker närmare mittlinjen likt borgare och sossar, som hängt på drevet allt för okritiskt. Också många forskare borde få sin släng av sleven, då de allt för ensidigt deltagit i debatten. Skiljelinjen mellan aktivist och forskare måste bli tydligare.

Före min egen del så anser jag att det finns en växthuseffekt som är mänskligt skapad, och som jag skrev i förra inlägget så är jag inte särskilt pigg på att hänga på climategate-drevet och börja lalla om en forskarkonspiration. Däremot undrar jag om inte Climategate åtminstone skulle kunna göra något positivt. Ur den skulle det faktiskt kunna utkristalliseras några motargument vilka kan fungera som dörrstoppar i svängdörren. Därmed kanske vi kan hitta tillbaks till mittpunkten i debatten så vi ser de gröna khmererna för vad de är, diktatur- och planekonomi-förespråkare som avser att inskränka våra mänskliga rättigheter. Målet helgar inte medlen helt plötsligt bara för att man börjar snacka om isbjörnar.