Sossarna har förhandlat bort seriös utrikespolitik för att nå makten

När jag startade den här bloggen var en av mina första inlägg att en rödgrön regering troligtvis skulle föra en rent haveristisk utrikespolitik, fjärran från Göran Perssons stadigt västvänliga kurs. Nu, sisådär ett år sedan har vi väljare fått en intressant inblick i hur detta kan komma att utveckla sig ifall de rödgröna vinner valet. Svenskan avslöjade i veckan att en möjlig rödgrön regering kommer att kräva att USA stänger sina utländska baser och avvecklar sina kärnvapen (samtidigt exempelvis som Rysslands baser i maffia-staten Sydossetien inte nämns, eller den synnerligen impopulära ryska flottbasen på Krim). Detta i sig är naturligtvis anmärkningsvärt, att revolutionsromantikerna och USA-hatarna i Ohlys vänsterparti totalt kört över sossarna. De rödgröna verkar tex inte bry sig det minsta om att amerikanska baser är där för att regeringen i dessa länder vill ha dem där. Och det tyder knappast på det minsta verklighetsanknytning över hur global säkerhetspolitik fungerar nu när Sydkorea dagligen hotas av vansinnesstaten Nordkorea. Skulle Kim Jong-Il varit sjystare och struntat i att utveckla kärnvapen ifall USA inte hade någon bas i syd eller om amerikanarna hade skrotat alla sina kärnvapen? Please….

Men det totala haveriet är ju hur de rödgröna har reagerat när denna rödgröna överenskommelse kom fram i ljuset. De har ju knappast visat upp det minsta enighet. Urban Ahlin har fäktat desperat för att försöka ge sken av en fortsatt serös socialdemokratisk utrikespolitik. Enligt Urban handlar det inte om alla baser och bara att USA borde påbörja avrustningen av kärnvapen. Men samtidigt trummar vänsterpartiet på genom Hans Linde på och betonar att överenskommelsen skall tolkas ordagrant, alltså bort med alla amerikanska baser och kärnvapen. Och Sahlin då? Som vanligt svarar hon med glättiga one-liners som kan tolkas lite hur som helst. Mona backar ju knappast upp sin partikollega när hon kallar dessa krav på USA för ”ansvarsfullt”. Vad vi väljare skall dra för slutsats av denna ovärdiga cirkus är en öppen fråga. Men är detta ett tecken på regeringsduglighet? Nix-pix.

Det är väl troligtvis det här vi har att vänta av en rödgrön regering. Oavsett om sossarna till slut lyckas kämpa sig till utrikesministerposten, så är utrikespolitik på tok för viktigt för vänsterpartiet och dess gräsrötter för att förhandla bort den. Det handlar överlag om partiets flagranta västhat men framförallt om dess hetsiga amerikahat. USA är (negativt) omnämnt hela nio gånger i vänsterpartiets partiprogram vilket är direkt extremt av ett 5 %-parti i ett land som har varit fjärran från konflikthärdar.

Med en eventuell rödgrön regering kommer detta att innebära en blandning pinsamma socialdemokratiska reträtter som denna, i kombination med ett direkt vänsterpartistiskt krypskytte mot den egna rödgröna regeringen i frågor där Ohly officiellt har gett efter. Sossarna kommer att slå dövöra till och låtsas som vänsterpartiets svekfulla agerande aldrig hänt, samtidigt som seriositeten och det internationella anseendet i svensk utrikespolitik undergrävs undan för undan. Det enda vi kan hoppas på är att det blir en nyttig läxa för socialdemokraterna i det penibla med att samarbeta med ett parti som vänsterpartiet, som står så otroligt långt från övriga riksdagspartier och långt ifrån seriös politik. Men det är ett högt pris för att bli utskrattad utomlands. Alternativet är att inte ge de rödgröna det förtroendet.