Bra betyg åt Borg, då vill de rödgröna ta bort betygsättarna

När Alliansregeringen instiftade det Finanspolitiska rådet var det säkerligen en och annan som gäspade. Andra, framförallt politiska motståndare skrockade säkerligen förnöjt något om att väljare knappast lyssnar på akademiker eller ekonomer när de röstar, och då rakt inte en kombination av de två. Dessa kritiker har anledning till att ompröva sina åsikter. I och med Greklandskrisen har vanligt folk börjat lyssna på räknenissarna. Det är tydligare än någonsin vilka enorma och plågsamma nedskärningar i offentlig sektor som väntar det land där politiker struntar i ekonomers varningar och hänger sig åt ekonomisk populism.

Finanspolitiska rådet ger även massivt stöd åt den förda politiken i Sverige. Alliansregeringens hantering av krisen med statens finanser intakta gör att Sverige har möjlighet att klara av ytterligare eventuella bakslag i konjunkturen. Jobbskatteavdraget får tummen upp, liksom RUT-avdraget, och den tidigare åtstramningen av a-kassan, vilka alla anses vara medel som ger fler jobb. Den reform som fått mest ris under dessa fyra år, sjukförsäkringsreformen anses visserligen ha varit hafsigt genomförd, men också ”modig” och har angripit ett svårt problem i vårt land. Ordföranden Lars Calmfors varnar även för att stöd till kommuner och utjämning av jobbskatteavdrag mot pensioner, OM de skall ges, måste de vara tydligt icke-permanenta åtgärder. Dessutom kritiseras de rödgrönas hot om att avskaffa jobbskatteavdraget för dem med mer än 40.000 kr i månadslön, då det skulle vara direkt skadligt för ekonomin.

Naturligtvis finns det punkter där regeringen får viss kritik, såsom att AMS-åtgärder som rådet ansåg var på tok för talrika under sossarnas tid, har skurits ner för mycket och ersatts av jobbsökaraktiviteter under krisen. Men i princip går det knappast för en regering att få bättre betyg av evigt kritiska akademiker. Detta exemplifieras väl av att rådets mest framträdande kritik är att alliansen inte berättat tydligt nog hur bra jobbskatteavdraget faktiskt är, även för företag.

De rödgrönas reaktioner på rapporten har varit synnerligen oroande. Östros har i princip inget att säga medan vänsterpartister och vissa socialdemokrater försöker ifrågasätta Finanspolitiska rådets trovärdighet. Enligt dessa består rådet av utsugare vars åsikter är färgade av egoistiska egenintressen, som att ha billiga ”pigor”. Men en sådan trångsynt syn på andra människor som dessa vänsterröster ger prov på avslöjar mer om avsändaren än de anklagade. Med tanke på att en av rådets medlemmar är en före detta socialdemokratisk finansminister så exemplifiera det även svårigheter det rödgröna samarbetet står inför, och fog för väljarnas oro. Kommer liknande anklagelser hagla mot eventuella socialdemokratiska ministrar under rödgröna budgetförhandlingar?

Däremot ger det en tydlig signal i att Finanspolitiska rådet inte kommer att finnas kvar ifall de rödgröna vinner valet 2010, som förövrigt vänsterpartiet krävt år efter år. En kritisk granskande röst bestående av pålästa akademiker som ser till trovärdigheten i den ekonomisk politik faller knappast Sahlin, Wetterström eller kommunisten Ohly i smaken. Med tanke på hur oroad Lars Calmfors och de andra är över ansvarslöst valfläsk så kan vi bara fantisera i hur rådet skulle reagera på sådana tokerier från vänsterpartiet och miljöpartiet som 30 eller 35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, eller direkt skadliga skattehöjningar som införande av förmögenhetskatten och höjning av elskatt. Även sossarna skulle få sina fiskar varma med det ideologiska valfläsket att deltidsarbetande skall kunna kräva heltid, vilket lär bli en konkursskapande mardröm för mängder av småföretag som leder till fler uppsägningar.

Gissningsvis skulle Finanspolitiska rådets granskande av en rödgrön regering innehålla beskrivande formuleringar som ”Grekisk populism”.

Andra bloggare om Finanspolitiska rådet: Danne Nordling, Kent Persson