Den ideologiska svikardebatten gynnar Alliansen

Socialdemokratiska har tydligen en färdig mall för angrepp på allianspartier. Den fungerar ungefär så här: En socialdemokrat beskriver hur fantastisk ett alliansparti var tidigare. Därefter förklarar sossen hur besviken han eller hon är över den nuvarande allianspartiledningen som har sålt sin själ och påpekar att tidigare partiledare nu våndas i graven. Främst har det varit Centerpartiet som angripits på detta sett, exemplifierats av socialdemokraten Peter Hultqvist i fredags. Igår fick folkpartiet samma behandling av Olle Svenning.

Problemet med mallen är att den saknar all form av trovärdighet. För Olle Svenning skulle ju aldrig ha röstat på folkpartiet, varken i dagens eller tidigare tappning. Olle har alltid varit en inbiten sosse och alltid, oavsett valfrågor haft otroligt lite till övers för folkpartiet . På samma sätt hade Peter Hultqvist lika lite till övers för Torbjörn Fälldins center när den tiden begav sig, som dagens centerparti med Maud Olofsson. Snarare är det ju så att Olle Svennings besvikelse över folkpartiet är en kvalitetsstämpel för Jan Björklund, precis som en livstidssossen Hultqvist gnäll på centerpartiet, är en stark indikation på att centerns riktning inom politiken ligger rätt. Men varför är sossarna just nu så fascinerad av andra partiers ideologier och idédebatt?

Låt oss för en stund granska granskarna. Hur står det till med socialdemokraternas själ? Jag måste säga att jag inte har en aning, och debatterande socialdemokraters knäpptystnad i ideologiska frågor tyder på att jag inte är ensam. Vänstersossarnas eviga tjat på återgång till 70-talets politik verkar aldrig bli mer än munväder som bara används långt från valtider. Samtidigt har högerossarna ett dilemma då föregångarna till socialdemokratisk förnyelse i Europa, New labour, är ideologiskt bankrutt efter att efterlämnat en tom brittisk statskassa pga överdådiga spenderingar på offentlig sektor. Det snackades också om en socialdemokratisk förnyelse efter valförlusten 2006. Men vad har egentligen hänt? Huruvida Monas sossar har gått till vänster eller höger sedan dess är omöjligt att svara på, och försvåras ytterliggare med eftergifter åt Lars Ohly och miljöpartiet. Det går bara inte att förutsäga hur socialdemokraterna kommer att ställa sig i en enskild fråga. Ett tärningskast förutser like mycket som ett försök till avancerad gissning. Huruvida staten skulle köpa SAAB eller inte gav Mona olika svar på, på olika dagar, vad vi skall göra med Vattenfall gav Östros två olika svar på samma dag.

Häri ligger ett av Monas dilemma. I hennes regi har sossarna försökt segla vidare på Göran Perssons regeringsduglighet som vallokomotiv i kombination med Monas käcka one-liners. Det fungerar väldigt illa dels för att sossarnas denna gång ämnar samregera med två oprövade kort i Rosenbad men även för att i opposition är ideologi, visioner och en klar politisk riktning viktigare.

Kontrasten blir än tydligare när man jämför med allianspartierna som alla har haft kontinuerliga, ibland till och med hetsiga idédiskussioner under regeringstiden, (och kan skryta med befintlig regeringsduglighet). Även om ideologiska frågor knappast i sig är valvinnare och ibland till och med kan avskräcka, så gör de i alla fall partierna är intressanta och levande. De skapar också efterlängtade politiska motsättningar. Den idépolitiska laddning finns även där när allianspartierna går till val, med företagsvänligt centerpart, ett KD som ett ogillar statliga bannbullor och ett folkparti med värderingsfrågor i skolan. Möjligen är den varan något fåordigare inom moderaterna just nu, men Reinfeldt och Borg äger å andra sidan hela konceptet med regeringsduglighet. Vartenda Alliansparti har en någorlunda väl inmutad ideologisk identitet och det har även miljöpartiet och vänsterpartiet. Men ingen vet var socialdemokraterna är eller var de vill någonstans. Det enda vi vet är att de klagar på precis allt som regeringen gör. Till och med i de frågor där de senare försöker karbonkopiera Alliansen. Det ger en bild av trötta politruker som vill åt makten för makten skull. Det kan vara en förklaring till varför socialdemokraterna är långt under 2006 års valresultat som då ansågs vara historiskt lågt. I jämförelse så kunde Ingvar Carlsson komma tillbaka efter nederlag med 45 % i 1994 års val genom att snacka om en socialdemokratisk värdegrund. Det lär inte gå denna gång. Och om sossarna fortsätter att utkräva ideologiförklaringar och startar svekdebatter så får allianspartierna flera goda tillfällen att tala om sin egen politik. Det gör Alliansen intressantare än Monas gråa sossar.