Vilken politik gynnar arbetare?

Leif GW Persson intervjuades idag på P1. Naturligtvis kunde reportern inte hålla sig och frågade om Sveriges mest berömda polisprofessors skilsmässa från socialdemokraterna i veckan. Leif utvecklade också en aning sitt beslut som delvis handlade om att han ogillade att genom de rödgröna rösta på Lars Ohly, vilket han troligtvis inte är ensam gammal sosse om. Men den tyngsta orsaken som GW Persson luftade var att han inte känner igen socialdemokraterna längre. Det parti som var med och gjorde det möjligt för honom själv att gå från ganska knapra förhållanden till akademisk karriär och rikedom inte känns igen. Då krävdes det från Sveavägen 68 att folk jobbade och gjorde rätt för sig, och betyg i skolan var orsaken till att han själv kunde konkurrera med dem som hade kontakter. Det här är en blind fläck för sossarna och övriga rödgröna. Ett kravlöst högskatte-Sverige utan valmöjlighet i vården är inte till någon hjälp för fattiga och svaga. Snarare är det de med personliga kontakter med läkare, arbetsgivare etc, som alltid handlar i gräddfil i ett sådant samhälle. Vill man lägga sin röst på någon som ger möjlighet till dem som föds utan silversked i mun så finns det betydligt intressantare val än SAP. Exempelvis ett centerparti som vill göra det lättare för vanligt folk att vara entreprenörer, moderaterna som gjort att arbetare får med kvar i plånboken efter skatt, ett folkparti som börjat förändra flumskolan med mer betyg så att fler kan göra GW Perssons klassresa, eller ett KD som kämpar för en patientanpassad vård. Dessa frågor har sedan länge sossarna övergivit i sin kamp för mer nödgade frågor såsom könlösa toaletter, butler till Stockholms tunnelbaneåkare, något så totalt kontraproduktivt som rätt till deltid, göra städare/städerskor arbetslösa och ett utrikespolitiskt manifest som kräver att USA slutar skydda Sydkorea från Nordkorea.

Det luftar en djupare fråga. Nämligen, varför skall egentligen en arbetarklass, eller de som kommer ur en arbetarklass rösta på sossarna (eller än mindre Ohlys blodröda vänster)? Och vad är det egentligen för skillnad på dem som jobbar och de som tillhör arbetarklassen i dag i Sverige? På vilket sätt skiljer sig en arbetare och en ur arbetarklassen i behov? Det enda som fått Leif GW Persson att rösta rött de senaste tio år sedan var tydligen nostalgi. Inte mycket att komma med. Intressant nog är detta en diskussion som även pågår inom vänstern. Aftonbladets rödaste marxist, Åsa Linderborg skrev under Almedalens svallvågor en artikel om saken som verkar ha gått under radarn. Hon erkänner där att det finns en hel del inom LO-kollektivet som tjänar riktigt bra. Jag kan tillägga att de många gånger har tjockare lönekuvert och snarlika arbetsuppgifter som de som kallas tjänstemän. Det är ett stort erkännande av Åsa som även får politiska implikationer ifall man vågar dra slutsatser av det. Men det gör naturligtvis inte Linderborg, och mig veterligen ingen inom socialdemokraterna eller vänstern heller. Enligt Åsa definieras nämligen arbetarklass av så mycket mer än lön, nämligen av ”utbildning, arbetsmiljö, medellivslängd, semestervanor, möjligheten att avancera på sitt jobb, språkresurser, självförtroende att alls tala”.

Det är nästan så man kan höra Marx skruva på sig i graven. När han lanserade sin ideologi så påstod han stolt att definitionen på klassamhället var en ren vetenskap som naturvetenskap. Vad som finns kvar nu är ett grått icke-definierat moln där klasstillhörighet avgörs om man semestrar på Teneriffa eller franska Rivieran, om man kan beställa mat på acceptabel utrikiska på denna semester, hur kafferummet på jobbet är inrett eller om man vågar hålla tal på sitt barns bröllop.

Om det är vänsterns huvudargument till varför arbetare skall rösta rött så är de inte förtjänta av regeringsmakten.