Den nya ut(s)pelsfabriken

Vågade utspel är inte ovanliga i politiken. För småpartier är de till och livsviktiga och de flesta ungdomsförbund har upphöjt det till ett sätt att leva. Det är ju en taktik för att differentiera sig politiskt från åsiktsfiender men även politiska partners. För ett 5 % -parti spelar det ju ingen roll om 70 % av befolkningen tycker förslaget är idioti eller snudd på trams, så länge det tilltalar, eller väcker någorlunda positiv uppmärksamhet hos ca 20 % av väljarna. Naturligtvis bör man lägga in en brasklapp här. Om utspelet är tillräckligt tokigt så att den undergräver den egna trovärdigheten och är då förstås skadligt. Men annars så anses de oftast vara till fördel, även om kritiker inte brukar vara sena på att ge sig till tals. Då har i alla fall partiet ifråga fått uppmärksamhet och kan snacka om sin politik.

Men för de största partierna verkar denna typ av uppmärksamhet inte ha samma dragningskraft. Se på moderaterna som i sin omvandling från ca 20 till 30 % och nu kanske Sveriges största parti, snarare har lugnat ner sin politiska kommunikation. De talar öppet om att de inte vill representera en del av samhället i form av egenintressen, utan snarare alla. Regeringsduglighet, ordning och reda i ekonomin samt historiskt sätt modesta vallöften är Reinfeldts metodik. Valfritt svenskt 5-10 % parti, oavsett rödgrönt eller Alliansparti, skulle aldrig drömma om en sådan framtoning. För småpartier kan aldrig utmana de stora på att vara stora, utan måste skjuta in sig på specifika väljargrupper. Det är då bättre att vara snudd på lite vågat, med verklighetens folk, att som centern vill förändra arbetsrätten, Björklunds ibland ganska utmanande (och av kritiker gärna missförstådda) skol- och integrationsförslag. Eller varför inte vänsterpartiets hela politik som i jämförelse med andra partier får ses som ett enda utdraget tossigt utspel. Även miljöpartiet har en mer än utmanande del av sin politik, men det verkar som den svenska sömniga journalistkåren inte riktigt fattat vad aversionen mot all vad bilism (oavsett utsläpp) och energiframställningen egentligen skulle leda till för något samhälle. Fast man kan ju gissa att clowner på ålderdomshem och varutransporter via tunnelbanan har fått vissa att vakna till om man ser till opinionsmätningarna. Fast dessa två exempel sällar sig troligtvis till kategorin misslyckade utspel då det snarare undergräver förtroendet för miljöpartiet som seriösa.

Men ett parti sticker ut från mängden i denna beskrivning. Under Göran Persson var regeringsduglighet partiets starkaste kort och upphöjt till en konstform. Vissa kanske kommer ihåg hur Perssons side-kick Marita Ulvskog då och då släpptes ut för att ge ifrån sig sina sedvanliga grodor. Därefter kunder Persson med landsfaderpaternalism lugna opinionen genom att rätta henne. En del av mig kan inte låta bli att undra om Göran Persson, (men möjligen inte Ulvskog) mer eller mindre planerade detta för att stärka hans egen karisma. Men denna valrörelses socialdemokrater uppför sig inte så längre. Det är mer utspel under Sahlin än regeringsduglighet. Det hade inte behövt bli så. Det senare är en följd utav Sahlin och Östros kontinuerligt klagande på hur Anders Borg misskötte ekonomin. För när nationella och internationella ekonomer under våren började prisa alliansens ekonomiska politik som ett föredöme så blev Östros tidigare gnäll till en politisk belastning för sossarna. Detta försökte de reparera med en hop debattartiklar i DN där Mona Sahlin karbonkopierade Anders Borgs åsikter på krisen Grekland och EMU, och där Mona försökte få det till att vara hennes egna idéer. Men dessa artiklar belyste snarare hur fel sossarna hade haft tidigare, och därmed troligtvis skulle ha fattat en del riktigt dåliga beslut under finanskrisens inledning. Regeringsdugligheten var som politisk vapen raserat förr socialdemokratin.

Till det kommer då butler i tunnelbanan och könlösa toaletter. Tramsiga förslag som inget parti oavsett storlek skulle gynnas av att släppa. Men det är inte det enda som ger en känsla av utspelspolitik från sossarna. Vi har också Mona Sahlins eget försök av att göra politik av aftonbladets skamlösa drev mot Littorin, och att Ibrahim Baylans försök göra politik av familjen Reinfeldts privatekonomi inte bemöttes av en Göran Persson som tillrättavisade honom. Även Mona Sahlins stil av att presentera egna förslag den senaste månaden har bidragit där hon slänger fram planer värda mångmiljarder på löpande band som hennes rödgröna koalitionspartners inte har det minsta förvarning om. Eller att partiledningen inte verkar kunna bestämma sig om Vattenfall skall säljas eller behållas, och att partiledaren själv inte verkade komma överens med sig själv i våras om staten skulle köpa eller inte köpa SAAB.

Summan bli att socialdemokraterna just nu uppför sig mer som ett 5 % -parti än hur våra 5 % -partier uppför sig. Det är en utspelstaktik som kanske passar folkpartiet, centern eller miljöpartiet, men som ter sig apart för en socialdemokrati som de senaste 70 åren nästan haft monopol på regeringsmakt, många gånger haft över 40 % av väljarkåren bakom sig och nu hoppas kunna leda en koalition i Rosenbad. Det ger ett intryck av ett rödgrönt samarbete utan ledarskap och ett ganska kaotiskt socialdemokratisk parti som vill chocka väljare till att rösta på dem. Kommer en eventuell regering ledas lika valhänt och oorganiserat?

Både vilda utspel och återhållsam regeringsduglighet har sina fördelar och nackdelar som valtaktik. Den förra kan anklagas för oseriös men samtidigt berömmas för dess visioner. Den senare kan avfärdas som konservativ, visionslös, men samtidigt ansvarsfull. Just nu klarar alliansen av att utge sig för att både vara ansvarsfull med viss mått av visioner för framtiden. Men de rödgröna, och framförallt sossarna ger ett intryck på att både vara visionslösa och ideologiskt vilse, samtidigt som de knappas ter sig vara regeringsfäiga. Det ger urusla opinionssiffror. För min del få de gärna spendera de nästkommande fyra åren med att fundera på vad de gjorde fel, långt ifrån regeringsmakten där de kan ställa till med en hel del.