Trovärdiga och icke trovärdiga skattesänkare

Om det är något som Alliansen har lyckats med så är det väljarnas syn på skattesänkningar. Via jobbskatteavdraget så har Anders Borg & co bevisat att skattesänkningar kan komma alla arbetare till del. Fattig som rik, oavsett vi räknar med a-kassa, och eventuell fackföreningsavgift så har varenda arbetare fått mer över varje månad. Detta har brutit den gamla socialdemokratiska dystopin att skattesänkningar endast är för någon annan, de där rika krösusarna, vilket gjort tidigare gjorde valfrågor om skattesänkningar till rena rama klasskrig nästan i Marx version.

Sammanfattande så ger detta hög trovärdighet i skattefrågor. Pensionärer som blivit lovade skattesänkningar av Alliansen kan lita på att det blir verklighet med Reinfeldt som statsminister även efter valet. Detsamma gäller oss andra lönetagare. Vi kan förvänta oss att statens del av vår lön kommer att minska. Samtidigt som den försiktige generalen Borg knappast kommer att riskera svensk ekonomi med några för aggressiva reformer. Med Alliansen får vi mer pengar i fickan, och samtidigt tryggad välfärd.

Men kan vi säga detsamma om de rödgröna? Hur står det till med deras trovärdighet i skattesänkarfrågor? Svaret är att den inte existerar. Inte ens om vi av någon outgrundlig anledning räknar bort det Vänsterparti som just nu slåss med näbbar och klor för att höja skatten för arbetare. Dels beror det på att de rödgröna redan aviserat en mängd höjningar likt fastighetsskatt, förmögenhetsskatt (som även den lär slå mot fastigheter i storstadsregioner) och bensinskatt. Men Även socialdemokraterna har en historia av att aldrig backa från en skattehöjning. Det brukar börja med påstådda tillfälliga reformer. Momsen infördes 1960 som tillfällig oms på 4,2 % men är idag 25 % av priset på de flesta varor vi köper. Detsamma gäller värnskatten som var en tillfällighet 1995, men nu är den så permanent som den kan bli.

Men skattereformen 1991 då (som initierades av sossar och avslutades av Bildt)? Javisst gav den initialt lägre skatt och skattetryck. Men med tiden försvann större delen av sänkningen av tidigare nämnda värnskatt, höjning av fastighetsskatten, brytpunkten för statlig skatt sänktes så fler betalade mer, samt att avgifterna till sjukförsäkring höjdes medan den ersättning som faktisk ges ut inte följde med inflationen. Höjningar, inte sänkningar av skatter är och förblir sossarnas melodi.

Orsaken till skattehöjandet inom socialdemokraterna är tvåeggat. Dels beror det på att sossar inte kan se något sätt att höja kvalitén inom tex vård och skola mer än med miljardregn. Med andra ord är sjukvården enligt socialdemokratin idag perfekt utformad och kan bara bli bättre med mer av samma vara, vilket kostar mer pengar. Detta kan vi se i otaliga utspel i valrörelsen. Allt handlar om mer, mer pengar, men inte någonstans om andra typer av reformer. Denna trångsynthet är verklighetsfrämmande och allvarliga. Exempelvis har St Görans sjukhus med nya organisationsformer (utan stegrande kostnader) minskat ner vårdköerna med 30 %. Flera andra sjukhus är intresserade. Man kan undra ifall den politiska förändringsviljan skulle kvarstå i ett rödgrönt Sverige. För det andra så har höga skatter ett egenvärde enligt socialdemokraterna. Det är i princip det enda de har kvar av sin ideologi. Höga skatter håller tydligen samman samhället, oavsett om skattepengar går till adekvat utformad vård åt behövande, eller byråkratiskt slösande.

Så när nu sossarna påstår sig ha accepterat jobbskatteavdrag och våldsamt flörtar med pensionärer, bör väljarna vara mycket skeptiska. Gissningsvis skulle en finansminister Östros hitta (på) någon utgift som han kan skylla på Anders Borg. Vips så har vi en ny skatt som suddar ut jobbskatteavdrag och pensionärernas utlovade skattesänkningar för pensionärer. Förhoppningsvis lyckas Borg syna Östros bluffande i valets debatter.