Äntligen ett sekulärt, demokratiskt alternativ i muslimska världen

Revolutionsvågen som kanske, äntligen, ger demokrati värt namnet till den muslimska världen sprider sig från Tunisien. Egyptens städer står i lågor och än så länge verkar militären tveka om vem den skall stödja. Intressant nog borde vi ha kunnat förutse detta. I ett av de få tänkvärda avslöjanden Wikileaks har kommit med var illavarslande depescher från amerikanska diplomater stationerade i Nordafrika. Ledargarnityret i Marocko och Tunisien hade uppträtt likt Nero på sina undersåtars bekostnad, med influgna desserter från St Tropez och vita tigrar som husdjur, medan befolkningen blir allt mer missnöjda. Att det sedan länge varit god tid för byte på toppen i flera muslimska diktaturer råder det alltså ingen tvekan om. Vad som däremot är förvånande är vilka som driver på denna förändring och är dess möjliga efterträdare.

Länge var den enda synbara oppositionen i dessa länder islamistiska rörelser likt muslimska brödraskapet i Egypten eller de monstren som massakrerade allt i sin väg i Algeriet för tio år sedan. Just för att moskén varit den enda semi-fristad i dessa diktaturer där kritik har kunnat framföras utan blodig repression så var det just kring religiösa extremister som en opposition kunde utvecklas. Därmed har också demokratistödet från väst länge varit minst sagt ljummet. Varför stödja demokrati när enda möjliga förändring det kan skapa var ett islamistiskt ledarskap som hur som helst kommer att införa diktatur, och dessutom vara mer fientliga mot väst än dagens härskare i dessa länder? Demokrati innebär en person, en röst, men mer än en gång.

Men med moderna teknik, internets betydelse, Twitter, facebook, sms så har även en mer sekulär opposition kunnat formera sig. Det var dessa krafter som jagade bort Tunisiens president. Av allt att döma är det liknande grupperingar som utmanar Mubarak. I demonstrationerna återfinns ju även kristna kopter, och muslimska brödraskapet beordrade ut sina stödtrupper på gatorna dagar efter allt hade börjat i Egypten.
Denna demokratirörelse är därmed det mest hoppfulla som har hänt i mellanöstern på mycket länge, även om utgången ännu kan blir riktigt, riktigt dålig. Ett bra utfall kräver dock att väst välkomnar och uppmuntrar den sekulära oppositionen och dess kamp. Det kan möjligen hindra maktens män att våga beordra de massakrer på demonstranter som troligtvis krävs för att kväsa upproren och att de möjliga nya (demokratiska) ledarna blickar mot väst. Väst behöver inte stödja skurkar for the greater god, framförallt inte när det verkar finnas alternativ. USA har trevande och försiktigt börjat, vilket är en välkommen förändring från Obamas ord vid hans besök vid Kairos universitet 2009 (*se nedan) vilket då kunde tolkas som om att demokrati minsann inte behöver vara bäst för alla. Det är däremot betydligt bättre än skurken Sarkozys förfrågan till Tunisiens avsatta diktator om han ville ha hjälp från franska kravallpoliser för att hålla folket på mattan bara några dagar innan han störtades. Med ens så fick vi ännu ett bevis för varför gemensam europisk utrikespolitik knappast är något eftersträvansvärt.

* Each nation gives life to this principle in its own way, grounded in the traditions of its own people. America does not presume to know what is best for everyone.