Konsumtion för frihetens skull

I eftervalsdebatterna har ideologi blivit allt viktigare, inte minst i centerpartiet, vilket är roligt. Ett tråkigare inslag är att så få på båda sidorna om blockgränsen verkar ha förstått meningen med vårt nuvarande samhälle med all dess välfärd och välstånd. Oftast nedsättande menat avfärdas det som ett modernt Gomorra med benämningen ”konsumtionssamhället”. Detta samhälle är tydligen ”nyliberalt” trots skattetryck kring 50 %. Att attackera ”rå nyliberalism” är på modet igen, inte minst för att kasta skit på 54 själar inom Stureplanscentern. Denna gång är denna kritik inte isolerat till globaliseringskritiker inom vänsterpartiet och troglodyter inom socialdemokratin. Naturligtvis har miljöpartisterna anslutit sig till sina nyligen övergivna rödgröna vänner, men även inom vissa borgerliga kretsar kan man höra sådana åsikter. Exempelvis tycker Robert Persson från Linköpingscentern att ” Ett utpräglat konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö” och att ”meningen med livet” inte handlar om att ”skaffa sig så många prylar som möjligt”.

Men om Robert Persson eller allehanda miljöpartist tror att min egen vurm för konsumtionssamhället bygger på att jag själv skulle ha en enorm längtan att hänga på köpcentra så har de fel. Nej det är snarare en vurm för frihet. Konsumtionssamhället bygger på frihet att konsumera eller att inte konsumera. Vill du köpa kan du göra det, men vill du inte köpa kan du avstå. Vill du inte vara en del i en global ekonomi så kan du slå dig ner med likasinnade i självförsörjande jordbrukskorporativ och leva på egenproducerad vegankost och klä dig i egenproducerad ull. Alltså, gillar man inte konsumtionism i dagens Sverige så kan man själv göra något åt saken utan att dra in andra i det.

Denna valfrihet gör konsumtionssamhället till en samhällsform skild från andra. I andra typer av länder där konsumtion inte accepterat finns inte konsumtion som ett val. De är därmed ofria samhällen. Detta är visserligen en sanning med viss modifikation för ett fåtal. Bekvämligheter och överflöd har alltid varit nära till hans för kungar, grevar eller kommunistisk nomenklatura. Men i alternativen till konsumtionssamhälle har endast dessa eliter har haft den tillgången medan majoriteten av befolkningen varit begränsad till armod. Överlag har också alternativen till konsumtionssamhällena varit väldigt fattiga stater. Det har även fått den intressanta effekten, att konsumtionskritik faktiskt är något som skapats i och med att konsumtionssamhället växte fram. Orsaken är att det breda välstånd som då alstrats, också har gett oss de möjligheter som konsumtionskritikerna gillar. Nämligen kortare arbetstid, pensionssystem, allmän sjukvård, vilket tidigare var en lyx förunnat ett fåtal. Medan det stora flertalet arbetade långa plågsamma skift för låg lön var snarare möjligheten till mer konsumtion något man strejkade och kämpade för.

Politisk konsumtionskritik är därmed en anomali. En ideologi som bygger på att bita den hand som fött den. Det är även politisk riktning mot frihet för individen. Därför borde konsumtionskritik inte vara en politisk fråga för de med frihetspatos, utan en privat livsstilsfråga. Men det är det väldigt sällan. Konsumtionskritiker vill tvinga med alla oss andra också på deras resa, oavsett vad vi vill. Därmed blir det rent ut sagt skrattretande när Gustav Fridolin flörtar med den politiska mitten och utnämner sig till liberal. Han gör det som företrädare för ett parti som vill stoppa inrikesflyg söder om Dalälven, förbjuda köpcentra och reklam som kallas föroreningar. Miljöpartiet är med andra ord ett parti från den sidan om den ideologiska planhalvan där politik, via lagar, förbud och regleringar skall styra vårt privatliv. De vill reglera hur vi reser och konsumerar på en mikronivå som förutsätter ett ofritt samhälle. Det är långt ifrån den politiska mitten, en bit åt vänster förbi socialdemokraterna där sådana åsikter kommer ifrån.

Men jag är inte bara motståndare till de såsom miljöpartiet som ganska tydligt visar upp vad deras alternativ till det Sverige vi har idag där du och jag kan köpa och resa vad vi vill. Jag är också djupt skeptisk mot borgerliga politiker, likt Robert Persson från Linköpingscentern som klär sina politiska ideal mer vaga termer såsom ” konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö”. Vad menar Robert, och vilka politiska förslag kommer att utmynna ur denna mening? Vilka förbud som inskränker vanliga människors liv kommer denna mening att leda till? Jag tycker att alla konsumtionskritiska politiker är oss svaret skyldiga.