Snarlik ideologisk debatt inom S och C

Jag efterlyste en djupare ideologisk debatt inom C och fp som svar på förhoppningarna att slå ihop de båda partierna till ett liberalt block. Orsaken till detta är att jag anser att liberalismen inte är ohotad inom något av dessa partier. Magnus Andersson hade tydligen liknande åsikter som mig i vad som behövde göras. Han har verkligen lyft den ideologiska debatten inom centern. Frihet för den enskilde anser Magnus borde bli partiets ledstjärna in i framtiden. Men han är inte oemotsagd. Centernestorn Håkan Larsson är otroligt kritisk mot Magnus och Stockholmscentern som har mage till att vara positiva till att Stockholm växer. Enligt Håkan kan nämligen inte centerpartister gilla städer, utan skall snarare använda politik till att landsbygden skall leva på storstadsbornas bekostnad. Håkan anser självklart att hans politik i jämförelse med Magnus är en kamp mellan stad och land där centerpartiet borde stå på landsbygdens sida. Men det är det inte. Det är en kamp mellan Magnus Anderssons frihetliga liberalism, och Håkan Larssons kommandoekonomi där individen skall styras av regleringar och lagar. Medan Magnus vill skapa ett samhälle där vi individer själva skall kunna leva där vi vill, så är Håkans alternativ att politiken skall reglera var vi skall bo. Håkan tycker att statliga jobb skall tvångskommenderas ut på landet, medan arbetsgivaravgiften skall ”differentieras” så jobben i Stockholm betalar jobben i Pajala. På så sätt skall Stockholms tillväxt minimeras, trots att den beror på att vanliga människors vilja att flytta dit. Det här är utom tvekan en generationsfråga. Magnus frihetliga patos är framtidens centerparti som skall kunna föra frihetliga väljares talan oavsett om de bor på landet eller i staden. Håkans politiska ingenjörskonst är en zombie från 70-talet där politiker på hybris trodde sig kunna skapa den värld de själva ville ha över huvudena på befolkningen, med stålverk 90 och den socialdemokratiska drömmen att skapa en storstad i Norrland.

Intressant nog pågår en snarlig debatt inom socialdemokratin. Erik Laakso skriver tillsammans med en representant från timbro att vi alla borde få mer makt över vår egen inkomst så att vi slipper stå med mössan i handen inför ”välfärdens patroner” (med andra ord, politiker). Det är minsann uppseendeväckande åsikter från en sosse. Partiet byggde ju länge sin makthegemoni på att väldigt stora delar av Sveriges befolkning (alltså inkluderat medelklassen) just var i välfärdens klor och därmed var köpt röstboskap. Drakoniska skatter i kombination med höga bidrag åt fullt friska medborgare med jobb innebar att nästan alla i detta land var beroende av politiker för att få månadsbudgeten att gå ihop och därmed tenderade att belöna de som gav högts bidrag med en röst. Att det finns sossar som ser förbi denna gamla taktik skapar förhoppningar att det någon gång kan komma något gott ur den soppa av inre stridigheter och fatalistisk internkritik som partiet är idag. Men inte heller Laakso står utan kritiker. Likt en vålnad från 70-talet vill den före detta ministern Lena Sommestad att sossarna skall överge alla de markandsreformer som partiet faktiskt genomförde från mitten av 80-talet då de tog sig ur det träsk som 70-talets fondsocialism var med ineffektivt och kundfrånvänt televerk, varvsstöd och devalveringar vilket fick investerare att fly landet.

Det är rätt intressant att dessa åsikter från förr förs fram i två partier som minskade betänkligt i senaste valet. Men väljarna gick ju inte till något parti som står för 70-talets socialism och kommandopolitik. Väljarna har ju gått till moderaterna. Frihet är med all säkerhet en betydligt bättre väg att gå för båda partierna, även om vissa gräsrötter lär sparka bakut.