Sammanslagning av vaddå?

De senaste dagarnas diskussion om att slå ihop centern och folkpartiet till ett liberalt parti har varit synnerligen intressant. Det är en god förhoppning om framtiden som skvallrar om att i ungdomsförbundens skarpa hjärnor tillhör individer med större tankar om svensk politik än sina egna karriärer i respektive parti. Det finns även gott om liberala eldsjälar inom båda partierna. Men det finns andra åsikter representerade också. Det stora problemet som jag ser är att det inte är avgjort att en sådan fusion skulle skapa något liberalt alls, utan risken finns att det blir en socialliberal statskramande röra. Och det behöver man inte se i backspegeln likt Per T Ohlsson för att upptäcka. Inom båda partierna är nämligen klassisk liberalism långt ifrån självklar som bärande ideologi.

Det var ganska så avslöjande i Adam Cwejmans debatt i fredagens studio ett, där reaktionen från en centerpartistisk riksdagsledamot var negativ till fusion, men han ville gärna ha ”ett mittenblock i svensk politik”. Om jag får gissa, troligtvis med en statskramande paternalistisk statsvurmande socialliberalism som ledstjärna som ser fria marknadskrafter och vänsterns planekonomi som lika illa. Dessa politiska åsiktsyttringar finns det gott om inom både C och Fp. Exempelvis Stefan Hannas exposé i hur samhället skall tackla fetma må ha varit dråpligt och visst kom karlen med en efterlängtad pudel. Men i detta, och många andra inlägg på Hannas blogg kunde skönjas en vilja till att politik skall in i våra privataste vrår och lösa alla våra problem, oavsett om vi själva vill det. Han fick även medhåll från andra centerpartister som tex Karin Ericsson och Johan Örjes som båda verkar vara riktigt folkhälsokramare med nya skatter, regleringar och andra politiska styrmedel för vår egen skull på önskelistan. Det samma kan man säga om denna vilja inom delar av folkpartiet att använda staten till att tvinga oss medborgare till att utnyttja föräldraledighet exakt fifty-fifty eller kvotera legobitar. Staten, eller snarare våra politiker, påstår att de vet vad som är bäst för oss och vill använda statens maktmedel för att tvinga in oss i fållan.

Hur grasserande dessa åsikter är inom Fp och C, kan man lätt kolla, även om det är en smula plågsamt. Jag har själv deltagit på ett landstingsmöte i Skåne för centerpartiet, vilket är långt ifrån det roligaste jag gjort. Det är visserligen mer jordnära politiskt möten än de rikstäckande där ideologi har en större plats. Men det fanns inte tillstymmelse till debatt över hur medborgarna skulle få mer makt över sina egna liv och hur politiken skall retirera från våra sängkammare. Nej den politiska dagordningen dominerades av hur mycket det borde kosta att åka buss från Oxie till Jägersro. Att använda politik som lösning på alla våra problem är en ryggradsreflex hos allt för många politiska aktiva oavsett partifärg.

Nu kommer det knappast som någon överraskning att undertecknad inte har så mycket till övers för politiskt statsvurmande, oavsett om avsändare är en feministisk folkpartist, en fettskattsförespråkande centerpartist, eller en vänsterpartistisk planekonom. Statsvurm är statsvurm, och därmed ett hot mot individens frihet. Men det är även ett taktiskt svårförklarligt politisk positionering för C och FP. Orsaken är att de nya moderaterna redan invaderat den politiska mitten och lockat över horder av socialdemokratiska väljare till sig som aldrig Olof Johansson eller Bengt Westerberg var i närheten av. Den positionen är alltså upptagen av någon som gör det mycket bättre än Centern och folkpartiet och har lyckats bättre än vad dessa partier gjort åtminstone de senaste 30 åren. Orsaken tror jag är att klassisk socialliberalism i Bengt Westerbergs anda inte är särskilt populärt. Vad moderaterna lyckats med är att kombinera det med skattesänkningar för vanligt folk och avregleringar som vanligt folk drar nytta av.

Jag tycker ungdomsförbundens förslag är bra. Däremot krävs det först en redig ideologisk interndebatt i båda partierna. Är liberalism verkligen vad partierna vill ha, och om så är fallet, vad betyder det i reell politik när någon svarar ”Ja”? Det behöver inte betyda orimliga krav som omfamnande av en nattväktarstat. Däremot ganska självklara frågor såsom om vi skall ha mer eller mindre individuell bestämmanderätt i samhället, om politik skall ges mer eller mindre utrymme i väljarnas liv. Här behövs mycket diskussion och att de liberala verkligen står upp för sina åsikter och vågar kritisera partikamrater som de inte håller med.