I en replik på socialdemokraternas luddiga förslag på miljötekniska innovationer (som jag kommenterade här) så har Piratpartiets Amelia Andersdotter kommit med ett intressant inlägg. Jag har tidigare kritiserat Amelias osakliga aversion mot läkemedelspatent (se här). Men i den här frågan är jag mycket positivt överraskad. Amelia sågar socialdemokraternas förslag på en patentförsäkring för småföretagare som ett meningslöst förslag som skapar dubbelarbete och som visat sig vara ointressant för småföretagare när det prövats tidigare. Det håller jag helt med om. Patent är snarare något som bör vara så brett som möjligt så det går att få skydd i flera länder utan en genombyråkratisk process.
Vidare skriver Amelia att det vore viktigare för småföretag att ”minska de stora företagens möjligheter att erhålla många patent med låg kvalitet”. Det stämmer, men frågan är ju hur man gör det?
Överlagså blir patent luddigare och bredare i forskningsområden där aktörerna är få och därmed antalet patent också är färre. För det innebär att de tjänstemän som godkänner patenten förblir ovana på att hantera den typen av patent. Bredare patent slinker därmed igenom i processen. Det är alltså normalt i nyare forskningsfällt, men med tiden bör det bli bättre.
Men det kan dyka upp undantag. Inom GMO-branschen beskylls Monsanto många gånger för att roffa åt sig patent i en nära-nog monopolsituation. En hel del av kritiken är osaklig, men lite sanning finns där allt. Orsaken är enkel. Då politiker efter påtryckningar från miljölobbyn lagt hårda och dyra restriktioner på detta forskningsfält så blir antalet små aktörer färre, och därmed antalet patent också färre. Därmed förblir tjänstemännen som godkänner patenten ovana. Med andra ord så är det reglerande politiker som orsakar problemen, inte påstått ondskefulla storföretag.
Vifår inte glömma att statliga regleringar aldrig är gratis. I slutändan får vi alltid betala för dem på något sätt.
0 comments:
Post a Comment