Ju längre ner Europa sjunker i eurons kris, ju tydligare är det att de svenskar som röstade nej till EMU 2003, mot en närapå enig ekonom- och politikerkår, räddade Sverige. I vårt grannland Finland börjar det nu allmänt knorras då framtiden med euron uppenbarligen betyder att finländarna skall betala för andra länders ekonomiska misslyckande. Samtidigt som länderna i Sydeuropa bävar inför möjligheten att de skall förlora sin politiska självständighet till Bryssel. Euron har helt enkelt blivit ett projekt där de skötsamma länderna får betala, medan oskötsamma förlora sin politiska självständighet. Istället för win-win, har det blivit lose-lose för medlemsländerna. Vinnarna är de byråkrater i Bryssel som får mer inflytande, då det dels är dessa som slussar bidragen från nord till syd, och dels de som förväntas ta politiskt ansvar för syd.
Varför det har blivit så här berättar Assar Lindbeck idag (och i sydsvenskan förra veckan). Det handlar inte bara om skenande budgetunderskott som i Grekland. Utan i många länder såsom Spanien, Irland och Italien så har produktionskostnaderna, med det vill säga lönekostnaderna, pensionskostnader etc, stigit enormt sedan eurons införande. Under samma tid har inte produktionen ökat nämnvärt i dessa länder, varför de förlorat i konkurrenskraft.
Det här är beska ord för de europositiva borgliga. En valutaunion överbryggar inte skillnader i ekonomisk köpkraft eller produktivitet inom unionen, och det gör inte heller de bidrag som slussas inom EU. Det kan bara reell tillväxt göra. Men med europrojektet att har många politiker lurat sig själva att de inte behöver förändra strukturer i ekonomin, utan behålligt konkurrenshämmande skråväsenden, samtidigt som välfärden har byggts ut. Det hela har förvärrats av rent skadliga beslut i Bryssel som försökt dölja skillnader i risker mellan länder Exempelvis behövde banker enligt EU-lagstiftningen inte hålla mer kapital mot en grekisk statsobligation än mot en tysk statsobligation. Det har gett en tro i många ekonomiskt svagare euroländer att de är starkare än vad de har varit. Med tiden har skillnaderna i produktionskostnader blivit uppenbara vilket gör det synnerligen ofördelaktigt att tex placera en fabrik i Spanien. Tillväxten har därmed stannat av, bostadsbubblor har briserat och staten har tvingats skjuta in pengar i banker.
Euroförespråkare har därmed visat sig vara hopplöst naiva i sin tro på att politiker i Europa hela tiden skall fatta förnuftiga beslut. Egentligen borde det inte komma som någon överraskning. En god liberal ståndpunkt är att politiker och byråkrater skall ges så lite utrymme som möjligt för att kunna påverka våra liv. Orsaken är enkel. Om en politiker fattar fel beslut så blir skadan desto allvarligare och berör desto fler, än om en individ fattar ett felaktigt beslut som främst berör enbart individen. Lustigt nog var det många borgerliga politiker som hoppades att euron skulle bli ett skydd mot klåfingriga politiker i Sverige. Men det finns inget i eurons struktur som tyder på att så skulle bli fallet. Ute i Europa visade det sig bara att möjligheten till klåfingrighet blev kvar. Skillnaden blev att de kunde skicka notan till Bryssels byråkrater som i sin tur såg det som en intäkt för att de borde ha mer makt. Resultatet blev en eurozon med än fler makthungriga makthavare som kan ställa till problem, och en vagare syn på vem som egentligen har ansvar om det går åt pipan. Resultatet ser vi nu.
Inte ens Assar Lindbeck kan svära sig fri från den kritiken. I sitt försvar till varför han röstade ja 2003 skriver han att han då inte föreställa sig att man skulle bryta mot Maastrichtfördraget. Men sanningen är ju att redan innan vår omröstning så hade man börjat bryta mot Maastrichtfördraget. Exempelvis fick många länder komma in bakvägen i eurosamarbetet utan att uppfylla dess kriterier. Det var redan då uppenbart att Europas politiker inte brytt sig nämnvärt om de regler de kommit överens om. Det skulle krävas en betydligt mer självkritisk hållning hos Sveriges ekonomkår, samt före detta borgerliga euroförespråkare för att återskapa förtroendet. För just nu är det i botten. Förklara er tack.
Menäven vänstern har skäl att självkritiskt fundera över Assar Lindbecks slutsatser. De sydeuropeiska ländernas tapp i konkurrenskraft beroende på ökade produktionskostnader, är orsakade av precis den typen av politik som vänstern i form av socialdemokratin och vänsterpartiet förespråkar. Skenande lönekostnader, lägre pensionsålder, förkortad arbetsdag, höjd a-kassa, ja allt till alla utan motsvarande täckning för produktionsökningar betyder att man bygger ett hus utan grund. Vidare skjuter Assar Linbeck i sank alternativet till att spara sig ur den europiska krisen. Om krisen beror på tappad konkurrenskraft så kan vi inte stimulera oss ur krisen. För så fort stimulansen försvinner så finns den bristande konkurrenskraften kvar. Det krävs stora och reella förändringar i de sydeuropeiska ländernas ekonomier. Att skicka ner mer miljarder genom Brennerpassen i Alperna löser inte systemfelen, utan skjuter upp incitamentet att verkligen göra något åt saken. De som förespråkar en Marshallplan för Sydeuropa glömmer att dessa länder via EUs försorg har fått enorma infrastruktursatsningar de senaste decennierna varför det inte finns något behov av ytterligare satsningar. Fler flygplatser och broar löser inte Spaniens kris. Det är tyvärr så att det enda som skulle hjälp är att spanjorerna får mindre i lön.
Menom tidigare europositiva ekonomer har en hel del att förklara, så är det än värre ställt med de fåtal som envisas med att hålla fast vid sina gamla åsikter. Det intressanta är dock att i och med den här krisen så har de kvarvarande borgerliga eurokramarna övergett sina liberala principer för att kunna hålla fast vid tron på euron och anslutit sig till vänsterns världsbild. Vissa folkpartister dödförklarar nationell demokrati, till förmån för Bryssels ovalda byråkrater vilket alltså är att ge politiker och byråkrater än mer makt på medborgarnas bekostnad. Peter Wolodarski påstår att Spanien inte hade kunnat undvika krisen (vilket inte så lite påminner om vänsterns påstående att allt är marknadens fel), och påstår att vi på något oförklarligt sätt måste spendera sydeuropéerna ur krisen. Det säger en hel del att han faktiskt verkar få medhåll från bla Johan Lönnroth, från vänsterpartiet.
0 comments:
Post a Comment