Gårdagens minneshögtid förtydligade med vilken värdighet Norge som nation och norska socialdemokrater har reagerat på fjolårets terroristangrepp. Jag tycker det exemplifierade väl av Eskil Pedersen, ordförande i AUF:
Det är starka ord, men som samtidigt gör klart att man inte skall låta gärningsmannen styra debatten. I Norge skall man även i fortsättningsvis debattera invandring och integration, trots att det var ett ohämmat hat mot just detta som ledde till massakern. Med andra ord, inga genvägar för det öppna samhällets försvarare.
Tyvärr har denna värdiga klarsynthet inte smittat av sig på Sverige. Så fort man korsar gränsen så skall Breiviks åsikter klistras på åsiktsmotståndare. Värst är naturligtvis Aftonbladets kulturdel (tätt följd av tidningens ledarredaktion) som inte tvekar att anklaga i princip alla till höger om vänsterpartiet för att hysa någon form av kontaktyta med Breivik. Petter Larssondrog i går fram socialdemokrater, moderater, folkpartister, KDare och DN-skribenter för att alla ha något gemensamt denna massmördare.
Logiken i detta är nästan chockerande ointellektuellt. Den går att följa i en artikel i socialdemokratiska ”tiden” skriven av sociologen Klas Gustafsson. Han menar att, då Brevik uppenbarligen är en ohämmad narcissist (sjukligt självupptagen egoist) så är han en naturlig del av det kapitalistiska samhället, för att en amerikansk historiker menar att narcissism är ”det som utmärker den moderna kapitalistiska kulturen”. Därmed skall det vara bevisat att Breivik är en naturlig del av det samhälle som utvecklades efter det att staten retirerade från marknaden under 80-talet, och han också är en del av det tankegods som borgerliga politiker och högersossar sedan dess förespråkat.
Tankevurpan i Klas Gustafssons teori är ju att det bara är Breivik som passar in på den. Alla vi andra människor som jobbar i privata företag och är del i vårt kapitalistiska system, och som frivilligt samarbetar, uppvisar intresse och omtänksamhet för andra, vi får inte plats i denna ekvation. Man har gjort en regel för att passa en uppenbar ”outlier” utan tanke på att medelsvensson som jobbar på volvo inte passar in. Det är antitesen för all form av modern vetenskap. Snarare påvisar det att många systemkritiska skribenter har chockerande lite insikt i hur människor i vårt samhälle lever, arbetar och fungerar.
En något mer populär företeelse är att sätta likhetstecken mellan Breivik och Sverigedemokraterna. Oavsett hur mycket jag ogillar SD, och att jag anser att deras politik skulle leda till ofrihet och ekonomisk ruin, så kan jag inte skriva under på sådana magstarka anklagelser. Det är skillnad på att vilja slänga ut invandrare och massakrera dem. Det tycker även väljarna. Trots en massiv kampanj från många på vänsterkanten som i det närmaste satt likhetstecken mellan Breivik och Åkesson, så ledde det hela till en icke-statistisk säkerställd dipp i opinionsundersökningarna som partiet återhämtat sig från. Det skriver till och med Petter Larsson, men självkritiken lyser med sin frånvaro.
Uppenbarligen har de som velat dra enkla, och ovärdiga politiska poänger av det värsta terrorangreppet i Nordens historia, misslyckats. Orsaken tror jag är att de behandlar rasism och främlingsfientlighet som om det skulle vara smittsamma besvärjelser, vilket man måste undvika att säga för att inte bli kontaminerad. Debatterar man integration, så verkar dessa tro att man häller bensin på brasan. Det är fel. SDs väljare är normala människor och inga monster (möjligen undantaget de som sprider hat på diverse internetforum). De är folk som ser ett problem i vårt samhälle som de av någon anledning anser att SD bäst svarar på. Vill man bemöta SD så gör man det inte med enkla slagord, eller massmordsanklagelser. Man gör som Gustav Fridolin gjorde i norra Skåne, genom att ta debatten men att ge egna lösningar på de utmaningar som exempelvis invandring och integration skapar. Eller så påvisar man att alternativet till invandring och integration i form av ett stängt Sverige också hade skapat kostnader och problem. Väljare är nämligen inte korkade.
Om vi ser över en längre tidsrymd än ett år så har svenskar överlag blivit mer positiva till invandring. Detta korrelerar med att vi under de senaste åren börjat debattera just integration och våra öppna samhällen på ett mer intellektuellt och konstruktivt sätt, framförallt genom borgerliga eldsjälar likt Adam Cwejman. Må hända att Aftonbladet inte gillar detta, men det mesta tyder på att rasism inte är en smittsam besvärjelse. Det är åsikter som bäst bemöts med argument och fakta.
Just därför är jag också skeptisk till Anna Ardins One Sweden och SSUs senaste proklamation att ”politiker måste sluta flirta med främlingsfientliga krafter”. Om detta innebär att dessa självutnämner sig till överstepräster som skall jaga och ex-kommunicera politiker som säger ”etniska svenskar”, eller vill ha språktest för medborgarskap så är det knappast till fördel för någon, förutom möjligen SD som lär få än fler röster. Ej heller vinner det öppna samhället på en ny organisation som mässar för redan övertygade. Vad vårt samhälle behöver är ett intellektuellt och sakligt debatterande, även av integration och invandring. Frågan är om de inblandade har den intellektuella kapaciteten som krävs för det. Anna Ardin jämförde i våras tidningen Axess med der Stürmer….
0 comments:
Post a Comment