Det är för sorgligt att se hur Europas elit gör om samma misstag en gång till. För lite mer än tjugo år sedan rusade man på för att skapa en monetär union utan att ens komma överens om de viktigaste detaljerna. Eller för den delen att ge tid åt att skapa ett fungerande ramverk för att göra euron stabil i ur och skur. Nu håller hela skapelsen på att rasa ihop då medlemsländer har missköt sig, och själva eurons mål faktiskt har skapat en ekonomisk kris. För tio år sedan ansåg Europas ledare att ett bevis för eurons förträfflighet var att grekiska regeringen kunde låna lika billigt som tyska regeringen. Marknadens nycker var besegrade av politisk vilja. Idag vet vi att detta så kallade bevis är orsaken till mycket av dagens problem när lånekarusell framför politiska reformer raserade länders ekonomiska konkurrenskraft.
Mensorgligt nog är Europa nu på väg mot ett liknande hafsverk. Bankunionen heter den. Denna skapelse skall vara klar på några månader och skall då reglera och övervaka Europas alla 4000 banker. Detta trots att man, precis som för 20 år sedan, inte har kommit överens om i närheten av allt för att denna skapelse skall fungera.
Frågan ur svensk synpunkt är varför i hela världen skall vi ge upp en väl fungerande svensk finansinspektion, och ge över det ansvaret till samma klåpare som skapade euron? Varför skall vi betala för ytterligare en dyr europeisk byråkrati och riskera att vi som skattebetalare skall behöva rädda franska banker? Varför skall vi gå med i ett samarbete som dessutom ställer mindre krav än vi själva gör på våra banker idag? Det är dessutom ett uppenbart brott mot EUs subsidiaritetsprincip som utgår ifrån att allt som kan skötas av medlemsländerna själva, det skall EU hålla tassarna borta ifrån. Och varför är det så bråttom? Den nuvarande krisen kan inte räddas av en bankunion, då skadan redan är skedd. Om nu denna skapelse är ju till för nästa kris skall undvikas. Då borde EUs ledare åtminstone ha tid att inte skynda iväg och skapa något för ogenomtänkt. Men så är det uppenbarligen inte.
Men det finns lite ljus i detta mörker. Det är debatten i Sverige, närmare bestämt i den borgerliga och liberala delen. För tjugo år sedan gick det knappt vara liberal Euro-skeptiker utan att folk tittade snett på en. Jag röstade visserligen själv ”NEJ”, men visst såg även jag med viss misstro så fort någon var för kritisk mot EU och Euron. Var kritikern i själva verket inte vänster eller Sverigedemokrat? EU och Euron debatterades inte som sakfrågor, utan som värdefrågor. Man var antingen för eller emot Europa och freden. Inte för eller emot ett oprövat monetärt system. Så var det i princip fram till 2009.
Menmed Euro-krisen har det förändrats. Nu har vi en statsminister som uppenbarligen inte vill gå med i bankunionen utan att ställa en hel del krav som med troligen inte kommer att uppfyllas. Ledande svenska europapolitiker kan skriva syrliga inlägg om EUs ickefungerande fiskepolitik, vår finansminister gäckar sina kollegor i Europa genom att säga att Grekland bör lämna euron och vi har till och med en stor dagstidning som ägnar sig åt viss EU-kritik från ledarsidan. Dessutom börjar ledande svenska debattörer, som Per T Ohlsson och Assar Linbeck kommer ut ur Euro-garderoben och proklamerar att de ändrat sig och nu är emot svenskt medlemskap.
Idagens Sverige så är det snarare de som vill ge mer makt till EU som måste bevisa sin sak. Det är ju de som föreslår systemförändringar, och nu måste de påvisa med argument varför, istället för att gömma sig bakom fagra ord som fred oavsett vem norrmännen gav sitt pris. Det går väl sisådär. När Jan Björklund förespråkade att Sverige skall gå med i bankunionen i sin helhet under veckans partiledardebatt så var det väl en tre personer som applåderade i kammaren. Entusiasmen utanför är troligtvis inte mycket större.
Men vi borgerliga måste bevaka denna vunna utveckling. V får aldrig återvända till den självpåtagna ignorans som gjorde det omöjligt för oss att sakligt debattera euron. Oavsett om förespråkaren heter Peter Wolodarski eller Carl B Hamilton så behöver vederbörande kunna beskriva vad han vill ha och varför samt kunna bemöta motargument.
PS, Är det någon annan en mig som insett att Björklunds största fan i Europafrågan är Anders Lindberg på Aftonbladet. Orsaken är att Lindberg tror på Tobinskatt... snacka om judaskyss.
0 comments:
Post a Comment