Lite som en slentriannyhet dyker det upp att statsminister Fredrik Reinfeldt kritiserar de svenska EU-parlamentariker som i Bryssel röstat ”ja” till utökad EU-budget, trots att deras partier i Svenska Riksdagen vill ha ett mindre och slimat EU. Att socialdemokraternas Anders Färm som i debattinlägg uppvisat sin tro på att vägen ur Europas ekonomiska kris är att investera pengar i Sydeuropas motsvarighet till tillväxtverket, är kanske ingen kioskvältare. Inte heller blir jag förvånad att folkpartiets parlamentariker främst är lydiga sin EUrophori, framför regeringens stramare ekonomiska politik och därmed röstade för kommissionens budget.
Men sorgligt nog slår kritik också mot Lena Eks ersättare, Kent Johansson som representerar centerpartiet i EU-parlamentet. Det gör mig bestört och mycket besviken. Jag undrar, var någonstans i centerns partiprogram det står att vi skall verka för ett EU med större makt på medlemsländernas nationella parlaments bekostnad. Ett parti som i Riksdagen verkar för att beslut skall tas så nära individen som möjligt, kan naturligtvis inte verka för dess politiska motsats i Bryssel. Ett parti som är drivande i regeringen för en ansvarsfull ekonomisk politik med ordning i finanserna, kan inte driva en politik i EU-parlamentet som anser att än mer pengar skall slösas bort i EUs mellanstatliga transfereringssystem där miljarder försvinner utan synbar vinning.
Kent Johansson hade visserligen ett eget budgetförslag som röstades ner. Därför skall han ha valt att rösta för EU-kommissionens budget för att värna om ”forskning och innovationer”. Det ligger visserligen något i det resonemanget. När det blåser snålt så brukar Europas makthavare värna om jordbrukssubventioner och liknande vansinne på bekostnad av nyttigare ting. Just så utformade tex Herman van Rompuy sitt reviderade förslag när han ställdes mot kritik under senaste toppmötet.
Men det försvaret håller inte. Det är just den typen av taktik som här uppvisats av Kent Johansson som har gett oss ett EU som utvecklats till en bidragsunionen istället för den frihandelsunion jag röstade ja till. Svenska parlamentariker har nämligen allt sedan inträdet i unionen haft en naiv syn på samarbetet. Även om deras vilja har varit att endast ge EU mer att göra i deras egna nyckelfrågor, så för att få igenom det, har de även röstat ja till massa andra förslag från den egna gruppen i parlamentet. Så skapas ett byråkratiskt slösaktigt monster. Det eviga kohandlandet har gett oss ett EU som hela tiden har höjt sin egen budget, och aldrig någonsin tvingats skära ner i något.
I ett trovärdigt centerparti så gäller det att hålla EN och SAMMA politiska linje, i både Rosenbad och i Bryssel. Låt mig föreslå att vi går på riksdagsgruppens linje. Målet bör vara ett liberalt Sverige, men också ett liberalt EU-samarbete byggt på subsidaritetsprincipen. Det kräver att partiledningen ger en tydlig bild åt Kent Johansson vad det parti han representerar i EU-parlamentet egentligen vill. Ett bättre EU kräver betydligt mycket mer än ett symboliskt underkännande av en abortmotståndare till kommissionär.
Det kräver att man vågar vara den där EU-parlamentarikern som röstar för att parlamentet skall ha mindre pengar att röra sig med. Det kan ge temporära bakslag i tex mindre anslag till viktigare ting likt forskning. Men om det på längre sikt innebär att mindre pengar slösas bort av EU så är det ett slag värt att förlora.
0 comments:
Post a Comment