Så har Sverigedemokraternas första allvarliga politiska skandal briserat. De med insyn anser att det vara bara en fråga om tid tills något av den här stilen uppdagades. Om vi bortser från att göra direkt politisk polemik av det så är det även rent strategiskt synnerligen intressant. Krisen har försatt Jimmie Åkesson i en liknande situation som Stefan Löfven med vinst i välfärden (utan att göra några paralleller i övrigt). Gräsrötter som av ideologiska skäl kräver politisk renhet, står mot partiledningens vilja att vända sig till större väljargrupper som vill ha mindre extremism. I SD-skandalen försöker partiledningen (åtminstone utåt) sig på en nolltolerans mot den typen av beteende som de tre nattsuddande toppolitikerna uppvisat, medan gräsrötterna tycker att åtminstone en del av detta beteende inte bara är försvarbart, utan till och med önskat. Frågan för partiledningen är hur man lotsar sig genom krisen utan att förlora radikala gräsrötter och samtidigt tilltalar fler väljare. Det är en betydligt knivigare fråga för SD än om något liknande skett ett annat parti (men det är ganska otroligt ATT något liknande skulle ske i ett annat parti..). Orsaken är att näst intill hela partiet ser media som en fiende och konspiratör mot SD, varvid sådana här avslöjande möts med en ryggradsreflex bestående av enorm skepsis.
Alltså, oavsett hur mycket gemene man i Sverige är direkt äcklad av filmernas avslöjande, så berör det inte övertygade SDare särskilt mycket, vilket även påvisats i opinionsundersökningar. Det verkar till och med vara så att SD-ledningen inte står unisont i frågan, där tex Björn Söder påstås stå vara mer ursäktande mot de inblandade, och internt ha kritiserat Åkesson. Det är med andra ord ett ytterst ointresserat parti som partiledaren skall försöka dra igenom denna kris. Men det är inte bara dåliga nyheter för SD. Eftersom många SD-väljare inte bryr sig att ledande företrädare för partiet gör bort sig på detta sätt, så innebär det att partiet står sig säkert för att åka ur Riksdagen pga av denna, eller eventuella framtida skandaler. Det kan hindra partiet från att växa, men inte orsaka för stora minskningar.
Men vem vinner kampen, partiledarna, eller de mer extrema gräsrötterna? Enligt mig så har Jimmie Åkesson två parallella frågeställningar att ta hänsyn till. Den första är rasismen. När Erik Almqvist använder smädelser som ”blatte-lover”, ”babbe” (som är en förkortning på babian som högerextrema använder för att betona att icke-svenskar är halvapor) eller hävdar att en invandrad folkkär komiker inte kan vara svensk så är det något som upprör många av oss icke-SDare. Men SDs kärnväljare ursäktar inte bara sådana smädelser, utan vill att deras folkvalda skall uttrycka sig likt Erik Almqvist. Här står troligtvis partiledaren ganska ensam i partiet.
Vad som borde avgöra krisen för Jimmie Åkessons fördel är den andra frågeställningen, nämligen dessa tre SD-politikernas bristande omdöme. För även om många SDare kan svälja rasismen så är det svårare att släppa att partiets kandidat till finansminister och justitieminister uppför sig som påtända fotbollshuliganer. Att mucka gräl och putta tjejer, kalla tjejer för hora och beväpna sig med järnrör helt enkelt ett ovärdigt beteende. I ett politiskt klimat där Reinfeldt och Löfven kämpar om att vara mest statsmannamässig, och där Jimmie Åkesson gjort bra ifrån sig i ämnet så är denna typ av dräggbeteende av den närmaste kretsen kring partiledaren, ytterst graverande. Lägg därtill de återkommande lögnerna. Glöm inte att SD själv hade redigerat denna film och använt den för egna syften, men nu minns man inget. Även de mest övertygade gräsrötter, utom möjligen SDU, borde inse att Erik Almqvist och Kent Ekeroth kommer att förbli politiska belastningar oavsett hur de används.
SDUs positionering i frågan förvånansvärt intressant. Det är inte bara att man är totalt ursäktande för både rasismen och det enorma bristande omdömet. Dessutom anser man att Erik Almqvist skall stödjas och inte uteslutas då han är en av de egna. Så reagerar inte politiska partier som är beroende av väljares förtroende. Så reagerar gäng. Det är träffande att jämföra det med när en överförfriskad tok sprang in under derbyt mellan MFF och HIF, och försökte lappa till Helsingborgs målvakt. Denna person var med i en så kallad ”firma”, alltså en sammanslutning av fotbollshuliganer som söker upp motståndarlagets firmor, och slåss. Tros att hela Malmö surrade av ilska av att en idiot hade förstört derbyt, så valde idiotens firma-kompisar att vakta utanför hans hus då han ju var en av dem. Alltså, ungefär vad SDU gör nu. Lägg därtill att högerextremismen grasserar inom firma-kulturen, och att SDU verka ha anammat samma klädkod som är så viktig inom firma-kulturen, nämligen ”casual” med bla tätt åtsittande piketröjor. Min undran är om det parti som nu försöker positionera sig som partiet som står för lag och ordning har ett ungdomsförbund som är starkt förknippat med en våldsam firmakultur? Kanske något för en Wallraffande journalist att kolla upp kanske?
0 comments:
Post a Comment